Electronic Arts har insett att delad glädje är dubbel och vill nu dela med sig av insikten i den här brutala shootern. Under ett mycket tunt lager hycklande politisk korrekthet döljer sig ett vulgärt, superamerikanskt litet glädjepiller.

Med Army of Two försöker EA Montreal att göra det perfekta co-op-spelet. De lyckas nästan men slutresultatet dras ner på grund av ett knappt godkänt singleplayer-läge, kort längd och enastående korkad story.

Vi får följa de cyniska machosoldaterna Salem och Rios över en längre period. Från starten som enkla soldater i den amerikanska armén till legoknektar för det privata företaget Security and Strategy Corporation. Den synnerligen dynamiska duon skjuter sig igenom konflikter som Somalia, Irak, Afghanistan såväl som fiktiva diton i Kina och, kanske mindre väntat, Miami. Till en början är de amerikanska soldater men snart tar de anställning i ett privat säkerhetsföretag för att erbjuda sina tjänster mot betalning.

Samarbete är grejen

Du ser din legosoldat i ett tredjepersonsperspektiv, ett grepp som mestadels fungerar bra men som då och då ställer till det - kamerakontrollen lämnar ibland en del att önska. Kontrollen är för övrigt intuitiv och konventionell och den sitter i ryggmärgen efter en kort stund. Mestadels handlar det om att springa från skydd till skydd och se till att en av soldaterna öser på med allt han har medan den andra rör sig runt fiendens flank.

Spelar du själv kommer du att använda dig av styrkorset för att ge order till din kamrat. Du kan säga åt honom att täcka din framryckning, hålla en position, följa efter dig eller storma fienden. De här fyra valmöjligheterna tillsammans med möjligheten att öka eller minska intensiteten i kamratens handlingar fungerar ofta riktigt bra i praktiken. Det går alldeles utmärkt att spela igenom Army of Two på egen hand.

Men co-op-mekaniken kommer naturligtvis till sin rätt med en levande kompanjon. Utvecklarna har implementerat en mängd funktioner för att betona samarbetet mellan de två karaktärerna, en del lysande, andra halvbakta. Det viktigaste är kanske den så kallade aggro-mätaren som på ett mycket enkelt sätt visar på vilken av karaktärerna som fienden koncentrerar sin eld mot. Du kan nämligen dra på dig fiendens uppmärksamhet genom att koncentrera din eldgivning medan din kamrat smyger sig runt och faller de nesliga terroristerna i ryggen. Det hela fungerar alldeles ypperligt och kommer med lite övning att sitta som en smäck.

Sitt ned soldat

Blir du svårt sårad så faller din karaktär ihop i halvliggande ställning. Du kan inte röra dig själv utan måste släpas i skydd av din kamrat för att han ska kunna ge första hjälpen. Det fina i kråksången är att du fortfarande kan skjuta för att täcka reträtten. I praktiken är det riktigt kul och skapar intensiva och cinematiska scener.

Mer krystat blir det när utvecklarna envisas med att placera ut två knappar på en del dörrar, båda karaktärerna måste alltså springa fram och trycka på varsin knapp för att komma vidare. Poänglöst och onödigt. Man kan även prickskjuta i ett speciellt co-op-läge där det gäller att skjuta exakt samtidigt. Kul på papperet men tämligen värdelöst genomfört. Det finns inget egentligt skäl att överhuvudtaget använda sig av funktionen (om inte spelet tvingar dig att göra det).

Men trots en del missar kan vi inte nog betona hur kul det är att spela igenom Army of Two med en vän, oavsett om du länkar över nätet eller kör via splitscreen.

Vapenfetischism och välformade soldater

Du tjänar dollar för varje fiende du avverkar, men även på upphittade föremål som kan vara av värde. Pengarna kan du sedan spendera på att förbättra dina vapen och köpa rustning. Det finns en hel drös vapen att välja mellan och tack vare att alla går att skräddarsy med bättre sikten, större magasin och liknande uppdateringar finns det ingen risk att vapenfetischisten känner sig lurad. Du kan till och med "pimpa" dina vapen så att de glänser som guld, om du nu skulle känna för det.

Online kan du och en kompis gadda ihop dig mot ett annat tvåmannateam och tävla i olika uppdrag. Det kan vara att rädda gisslan eller ha ihjäl en krypskytt men alltid med fientliga AI-soldater som tuggmotstånd. Det är kompetent genomfört och förlänger spelets livslängd en hel del.

Army of Two använder sig av Unreal-motorn och det med mycket lyckat resultat. Omgivningen är detaljerad, animationen mjuk och ljussättingen fantastisk. Framförallt är de två huvudkaraktärerna mycket snyggt visualiserade. Visuellt finns det med andra ord inget att klaga på. Även ljudet är bra, om än konventionellt. Soundtracket består delvis av pumpande muskelrock och delvis stämningsfulla orkestrala stycken. Inget du inte hört förut men det fyller sin funktion bra.

Politisk blindgångare

Det finns en utbredd uppfattning att den politiska dimensionen i spel inte bör tas på allvar. Jag håller inte med om det och Army of Two är ett utmärkt exempel på ett spel med uttalade politiska ambitioner. I marknadsföringen inför lanseringen har Electronic Arts skickat ut pressmail med skrämmande fakta om riktiga privata säkerhetsföretag såsom Blackwater och Aegis. Konstruktören Chris Ferreira sa i en intervju att målet var att leverera en subtil kritik mot PMC-företagen (Private Military Contractors), maskerad under genrens konventionella ultravåld och machoism.

I teorin är det en intressant tanke som Ferreira för fram. Problemet är att den politiska dimensionen i storyn framstår som fjäderlätt och impotent. Det är trots allt ultravåldet och den korkade machostämningen som är underhållande i Army of Two. När det är så här roligt att ha ihjäl arabiska terrorister väger den blygsamma kritiken som serveras i ett fåtal cutscenes mycket lätt. Med andra ord känns Electronic Arts samhällskritik mest som spel för gallerierna och det är inte särskilt ologiskt att spelets producent Reid Schneider i en färskare intervju gör en kovändning och säger "Vi tar inte ställning politiskt, spelet är en underhållningsprodukt". Schneider har rätt och det här är en produkt som säger att krig är kul, tro inget annat.

Dumt, kort och alldeles, alldeles underbart

Mitt första intryck var en besvikelse. När jag testade singleplayerkampanjen framstod Army of Two som en shooter i mängden med den enda skillnaden att konceptet med amerikanska legosoldater som slaktar arabiska terrorister känns mer än lovligt osmakligt. Även om kamratens AI fungerar riktigt hyfsat blir spelupplevelsen aldrig mer än ok. Att kampanjen dessutom är hyfsat kort gör inte saken bättre.

Men det här är ett spel som är konstruerat för att upplevas med en kompis vid din sida och det är när jag testar co-op-kampanjen som pusselbitarna faller på plats. Där jag tidigare såg oinspirerade banor och osmakligt hypervåld ser jag nu lysande taktiska utmaningar och ett absurt underhållande och fullständigt oseriöst tilltal. Det är lustigt vad en extra handkontroll kan göra för skillnad.

Skicka en rättelse