Att ta gamla tv-spelsfigurer och slänga in dem i ett enkelt sportspel är något som Nintendo gjort sen Jesu födelse (ja, man blir lite biblisk så här strax efter påsk). Nu ger sig Sega ut på samma marknad och släpper ett tennislir med Sonic och gänget som spelare: Sega Superstars Tennis.

Min första tanke när jag slår på spelet är "omg". På ett negativt sätt alltså. Sedan tänker jag mer "lol" och lite senare till och med "rotflol!". Nej okej, nog med internetförkortningar. Men du förstår vad jag menar va? Spelet ger ett ordentligt töntigt intryck. Skrattretande töntigt.

Jag var själv ingen Sega-fantast som barn. Jag gillade Mario (som alla andra), Mega Man och Probotector. Sonic förstod jag mig inte på riktigt. Men i detta sportspel är han den starkast lysande stjärnan av åtta - de andra är bland andra AiAi, Ulala, Beat, Nights och Dr. Eggman. Ingen av dem känns särskilt lämpade för idrott, men det kanske man kan förbise denna gång.

Spelet är rejält barnsligt

- Så hur barnslig är du?

Sega Superstars Tennis i sig är inte så svårt att förstå sig på - man spelar tennis, helt enkelt. Men med en liten twist. Banorna är färgglada och väldigt japanska, med så mycket gullegull att man måste dricka light-cola istället för vanlig som tv-spelsdryck. Banorna varierar rejält - allt från rymdbanor till sambainfluerade sådana. Det ger en uppskattad variation.

Kontrollerna är barnsligt enkla. Man har ett par knappar att slå bollen med, och så finns det några specialattacker (AiAi kastar bananskal, Sonic blir Super Sonic etc) att använda sig av när de vanliga slagen inte räcker till. Känns som ett larvigt moment, men det är säkert roligt för barnen. Musiken är likadan - larvig. Men trudelutterna passar fint in med det övrigt sockersöta i detta spel.

De tre spellägena Single Match, Tournament och Online är ganska enkla att förstå sig på, dylika ingår i de flesta sportspel nowadays. Men det finns ytterligare ett spelläge, ett som sticker ut från de andra: Superstars. Där man får uppdragsliknande spel som man måste klara för att låsa upp hemlisar i spelet. Såsom ytterligare karaktärer, banor och musik. Visst, det är också rätt vanligt i många spel nuförtiden, men variationen i uppdragen i Sega Superstars Tennis är riktigt rolig, faktiskt. Oväntat rolig.

Oväntat för att - som jag nämnde redan i första stycket i denna text - spelet ger ett ganska uselt första intryck. Men om man vänjer sig och ser spelet för vad det är - ett spel för barn eller Sega-nostalgiker utan hämningar - så går det att hitta ett visst mått underhållning i det, om så bara för några timmar. Men är du en tennisfantast - undvik detta till varje pris. Spela ett riktigt tennisspel istället.

Skicka en rättelse