#Sonic CD är, vid första anblick, en aning vassare version av sitt forna jag från 1993. Vid andra, tredje och fjärde börjar man förstå varför. I den nytappade versionen är det de små sakerna som gör det till ett värdigt plattformsspel.

Storyn är enkel och densamma som vi minns. Dr. Eggman har låtit Metal Sonic tillfångata Amy Rose och spelar ett spratt med tidsperspektiven i Never Lake. Och det är just det som är det unika med Sonic CD, nämligen möjligheten att resa i tiden. Tydligt inspirerad av filmklassikern "Tillbaka till framtiden" måste Sonic uppnå en viss hastighet efter att ha passerat portar tidsmärkta med antingen då- eller framtid, för att kunna förflyttas genom tid och rum. Alternativa versioner av banor med förvridna färger, nya fiender och oväntade fallgropar är överraskningen, men även så kallade "bra" och "dåliga" framtidsvisioner kan framkallas beroende på hur man väljer att spela.

Att resa i tiden är ett måste för den bästa av spelupplevelser, men inte ett krav om man bara känner sig lite nostalgisk.

Ytligt sett så är det svårighetsgrader det handlar om. En ljus framtid flyter på enklare än en dålig, men det krävs att du i dåtidens världar raserar robotgeneratorer för att senare problemfritt kunna glida fram genom loopar och slussar. Något som både är tidskrävande och inte alltid det enklaste med en kombination av lättsam spelmekanik och emellanåt orimlig bandesign.

Att resa i tiden i Sonic CD är lite av rysk roulette innan banorna sitter i ryggmärgen. Det kan stundtals vara förvirrande men öppnar upp en helt ny spelvärld och det är lite det som gör spelet så pass bra som det är. Det går att spela på olika sätt. Om man bara är ute efter en snabb fix av blått så kan man hetsa sig igenom de flesta banorna utan alltför många hinder, och bara det är tillfredsställande nog. Men för den hungrige är tidsresorna av största vikt. I äkta Sonic-anda förändras även slutet om du tar dig tiden och spelar ut berättelsen som den är tänkt och noga uppbyggd att spela: Med lagom noggrannhet, tålamodet nära till hands och lätta fingrar i en kaotisk men genomtänkt värld av dåtid och framtid.

Ett kort gästframträdande från Metal Sonic sätter pricken över i:et.

Nyutgåvan bjuder på både det japanska och amerikanska soundtracket, subtila bildkvalitetsförändringar (smooth, sharp och classic) och även Spin Dash-funktionen som ett tillval i menyn. Med achievements och leaderboardlista tar sig Sonic även in i den digitala eran på ett stilrent sätt. Och sist men inte minst tillkommer Sonics ständige följeslagare Tails som blir tillgänglig som spelkaraktär efter ett färdigspelat varv.

Sonic CD är en vuxen version av något man avnjöt som barn. Lite svårare, stundvis väldigt irriterande, snyggare och anpassat för alla inbitna Sonic-fans som idag är för gamla för att blåsa bort dammet ur sina Sega Mega Drives men som ibland behöver en nostalgitripp tillbaka till en barndom de delade med en blå, blixtsnabb igelkott till vän.

Fotnot: Recensionen bygger på Xbox 360-versionen av spelet.