Toku och vindanden Enril är tillbaka i mindre format än någonsin. Vi betygsätter Lostwinds Ios-debut.

2008 släpptes det första #Lostwinds till Wiiware (läs FZ:s recension här). Det fick ett fint mottagande, såväl av recensenter som spelare. Bland annat för styrningen – vilken beskrevs av en del som både nyskapande, lekfull och rolig. I Lostwinds Ios-portning är däremot styrningen allt annat än rolig. Bristen på kontroll sänker en annars trevlig framfart genom ett vackert minispel.

Samma spel som till Wii – med sämre styrning.

I Lostwinds spelar man den lilla figuren Toku. Hans uppgift är att tillsammans med vindanden Enril leta upp och stoppa den onde Balasar som hotar ön Mistrails. Färden mot målet går i lugn fart genom tecknade skogar, grottor och små välgjorda byar. Jag tänker på spel som #Trine, #Okami och #Patapon när växter rör sig i vinden, allehanda ting och figurer går att interagera med och allt är sådär färgglatt, mjukt och gulligt. Tillsammans med new age-musiken blir det en rogivande Ios-oas, bra att ha till hands under en stressig tågresa, bussresa eller dag på jobbet.

Utmaningarna består av en del tankenötande pussel och motståndare som man möter på vägen. För mig var det också prövande att hitta rätt väg. Lostwinds är inte linjärt på riktigt samma sätt som tvådimensionella plattformsspel brukar vara – här går man också tillbaka dit man kom ifrån för att ta sig vidare och framåt i spelet. Det är förvirrande ibland, men jag gillar det.

Den visuella stilen i det lilla äventyret är bedårande.

Det jag har problem med är som sagt styrningen. Varje gång man ska hoppa, över eller upp på något, så behöver man hjälp utav vindanden Enril. Det är han som för med sig den ganska hjälplösa huvudkaraktären från markplan. Spelaren styr Enril genom att svepa och dra över skärmen dit man ska, liksom rita ut vägen.

För att hoppa från en kant till en annan måste man alltså peka ut riktningen och sedan dra med fingret för att vinden ska föra Toku dit. Men vi snackar inte finlir, snarare hysteriskt gnuggande. Det är trögt och oprecist och en chansning varje gång. Och efter ett tag är det så frustrerande att vilken sansad spelare som helst lär knäcka sin Iphone mitt itu – så var det med den Ios-oasen.

Fotnot: Recensionen bygger på Iphone-versionen av spelet.

Skicka en rättelse