Att #Nintendo väljer att släppa ett spel där rikast vinner i en tid där ekonomin är i fritt fall, är ganska konstigt, men inte så förvånande. Nintendos fingertoppskänsla och etiska kompass har ju visat sig vara lite svajig på senare tid. Jag menar med Mario som utpekad djurplågare och annat.
I #Boom Street ligger fokus på ekonomisk dominans. Rikaste fastighetskungen vinner. Spelet är ett digitalt brädspel och på många sätt väldigt likt Monopol. Du slår en tärning, förflyttar dig på en spelplan och investerar pengar. Bland annat genom att köpa eller sälja butiker, områden eller aktier. Hamnar en motståndare på din mark får denna håva fram plånboken.
En bra strategi kan leda till seger men turer, tärning, spelar också roll.
Reglerna är enkla att förstå och förklaras pedagogiskt och löpande under första rundan. Också om man inte spelat Monopol tidigare är man snabbt inne i leken. Och även om man kanske inte greppar smartast strategi direkt, kan man ändå ta sig igenom en runda utan att bli totalförnedrad. En bra taktik kan ge vinst, men precis som i Monopol har turen också inverkan på spelarens framgång.
Tycker man att spelet är för svårt går det att välja en lättare version: lite mindre invecklad och med färre regler. En bra funktion för de mindre erfarna eller yngre spelarna.
Roligast på egen hand
Upp till fyra personer kan delta och det finns flera olika spelplaner att välja mellan. Man kan spela som sin egen Mii-karaktär eller någon av figurerna från Dragon Quest- eller Nintendo-spelen. Valmöjligheterna i utseendet är roliga men mitt övergripande intryck är ändå att det snålats i utformningen. Visst är det lekfullt och färgglatt men det är också omodernt och platt. Som vanligt förvånas jag över hur lite man tar ut svängarna i de digitala brädspelen. Där om någonstans finns det ju massa utrymme och möjlighet att braska på med tokroliga inslag.
Fyra spelare kan vara med, men recensenten har roligast på egen hand.
Det som Boom Street främst har att erbjuda är möjligheten att spela brädspel på egen hand. Något som tilltalar alla oss som skyr jobbet med att samordna saker. Det är också roligt hur utvecklarna har lagt ner tid på AI:n. Motståndarna, bland annat Toad, Slime, Donkey Kong eller Yangus, är personliga och kommenterar spelrundan och sina egna drag.
Drar inte partiet ut för mycket på tiden, vilket det tenderar att göra ibland, är det godkänd ensamunderhållning för alla Monopolälskare, alternativt mäklare.