På pappret är digitalt fiske utfört med wiimoten en genialisk idé. Lyckas Sega få oss på kroken i praktiken?

Jag är ingen mästerfiskare och det krävs mycket innan jag stiger upp klockan halv fyra på semestern, kliver i ett par snickarbyxor i galon och utmanar sjöns invånare. I ärlighetens namn har jag bara dragit upp en enda fisk i hela mitt liv. En ynklig liten gädda som kolloledaren skulle ha hivat tillbaka i sjön om han inte sett min darrande underläpp. I Sega Bass Fishing i är jag dock flerfaldig turneringsmästare.

I startmenyn välkomnas du av en handfull val och eftersom vi redan konstaterat att jag skulle få mest fiskelycka med dynamit valde jag träningsläget. Gör inte det. Träningsläget lär dig ingenting och är egentligen detsamma som naturläget, med musiken som skillnad. Av någon anledning tyckte Sega att det var klokt att skola dig med plågsamt dålig dunkadunka som sällskap. Det är lite som att åka på fisketur med ett gäng tyska tonåringar med en bergssprängare. Hade det innehållit någon pedagogisk kurs i fiskets ädla konst hade jag inte klagat men nu är det menlöst.

Nu är du inte så kaxig va, fjälltryne!

Då återstår egentligen bara turneringar och arkad och det senare kunde ha strukits lika gott. Att dra upp ett visst antal kilo fisk på tid skulle ha varit spännande om du inte hade haft ett oändligt antal continues. Hela utmaningen försvinner och arkaden besöks aldrig mer. Desto bättre är turneringsalternativen. Standardupplägget är att du ska få upp mest fisk på tio olika platser. I takt med att du låser upp nya tävlingar skruvas utmaningen upp med olika regler, såsom att allt under ett kilo måste kastas tillbaka. Jag blir faktiskt engagerad och kämpar hårt för att ha tyngst båt när visselpipan ljuder. Fastän antalet fiskelägen är många blir det aldrig särskilt omväxlande och eftersom både årstid, väder och tid på dygnet skiftar blir jag förvånad över att ett drag fungerar bäst överallt.

Har vi inte glömt det viktigaste?

Går det att fiska med en plastbit från Japan?

Wii-spel är mer beroende av kontrollen än någon annan plattform och många titlar har sågats på grund av otillräckligt designtänk bakom rörelsekänsligheten. I Sega Bass Fishing fungerar det bra och du kan välja att spela med eller utan nunchuk. Den senare fungerar som vev men precisionen är inte perfekt och jag föredrar därför att använda A- och B-knapparna istället, som i olika kombinationer ger tre farter. Utkastet görs med ett handledsryck men det spelar ingen roll hur hårt du gör det, draget hamnar alltid på det förvalda stället. När din trojanska fisk väl är i vattnet används olika locktekniker; antingen ska du dra spöt uppåt för att simulera en skada, dra in linan i omgångar eller låta draget släpas längst botten.

Att fiska med ståltråd är tydligen osportsligt mot fisken...

När du charmat fisken och den slukar betet måste du dra till för att kroken ska fästa, därefter börjar kampen och det gäller att inte belasta linan så att den går av. Via en mätare kan du se hur hårt linan är ansatt och det gäller att parera och följa med fiskens rörelser. Mindre fiskar tacklar du lätt men allt över tre kilo är en rejäl utmaning.

När rösten utropar "Det här är en stor en!" och min fjälliga motståndare fyller hela skärmen är det klart jag får puls. Vi kämpar ett bra tag, havsmonstret och jag. Till slut är han framme vid båtkanten och när mitt polygonalterego får använda båda händarna för att få upp honom i båten pumpar belöningshormoner i mina ådror. När spel framkallar sådana känslor är jag nöjd. Det är också det som räddar Sega Bass Fishing till en trea i betyg. Grafiken pressar inte hårdvaran nämnvärt och fiskar har en tendens att simma igenom fasta föremål. Ljudet är mer arkadhall än fisketur och de olika platserna känns snarare som kosmetika än en del av utmaningen. För högre betyg skulle jag också vilja se ett flerspelarläge, hur kan ett Wii-spel släppas utan?

Skicka en rättelse