Det finns en modern myt om en basketspelare i Harlem på 60-talet. Det sägs att Earl "the Goat" Manigault hade kunnat bli världens bästa basketspelare. Han växte upp i samma kvarter som några av dåtidens absolut bästa spelare, men till skillnad från hans motståndare nådde han aldrig NBA på grund av sina drogproblem. En sorglig historia med andra ord. En annan sorglig baskethistoria är NBA Ballers: Chosen One.

Det börjar med att du skapar dig en spelare värdig att möta NBA:s absolut bästa. Du kan bland annat välja längd, hårfärg, muskelbyggnad och smeknamn (det finns en massa – jag valde Ballin'). Allt och lite till som du är van vid när du skapar spelare i sportspel, med andra ord. Och här, redan innan själva spelandet sätter igång, börjar frustrationen. För vad du än gör ser du totalt missbildad ut; ben på ungefär en och en halv meter och en överkropp som skulle få Woody Allen att hånskratta.

När du är klar navigerar du dig vidare till storyläget. Du har tre episoder att välja mellan: Smooth, Grace under pressure och Fearless. Enkelt val eftersom det inte verkar spela någon som helst roll vilken man tar. Jag kanske är dum, men jag har ingen aning om skillnaden mellan de olika episoderna om jag inte får det förklarat på ett eller annat sätt. Och det är inte bara här som instruktionerna är knapphändiga. Överallt i spelet tvingas jag gissa mig till hur jag ska göra, detta eftersom ingen manual medföljer (i alla fall inte till recensionsexemplaret).

Sen börjar alltså spelet och likt "the Goat" ska du alltså möta de största och bästa i NBA. Nu är det ju inte 60-tal längre så motståndet heter istället Dwight Howard, Lebron James, Kevin Garnett och Kobe Bryant. Du får visserligen börja med att möta något mer anonyma spelare eftersom du själv inte är särskilt fullfjädrad som basketspelare. Men tids nog möter du bättre och bättre motstånd. Problemet är bara att det enda sättet du märker det på är att de har fler "super moves".

Låtsasbasket med glidfysik

"En lika tragisk historia som Earl "the Goat" Manigault"

Det här är arkad, varför matcherna spelas i en lekpark, i en takvåning, på en flygplats eller på andra märkliga platser. Tänkt dig ett fightingspel. Inte bara vad gäller platser, utan det mesta. Kameran, kontrollerna, spelkänslan, grafiken - ja, allt känns väldigt japansk arkadhall. Men kameran passar verkligen inte in, den är alldeles för låg. Ibland har jag väldigt svårt att se vilken sida av trepoängslinjen jag befinner mig på.

Hittills låter det kanske inte som en totalruttet titel. Men då har jag bara snuddat vid vad som är a och o i sportspel - spelkänslan. Jag vet inte hur jag ska börja så jag återgår till liknelsen vid ett fightingspel. Som sagt är det ett arkadlir så jag förväntar mig inte ett realistiskt rörelseschema, men samtidigt vill jag ju inte att känslan ska vara att man i princip glider fram på planen. Dessutom är det väldigt repetitivt att använda "super moves". Tryck en knappkombination vid rätt tillfälle och så har du dig en superdunk. Om och om igen.

Behöver jag verkligen säga mer? Det här är nog det tråkigaste spelet som letat sig fram till min tv-bänk. Ungefär en lika tragisk historia som Earl "the Goat" Manigault. Och det är därför inte frågan om hur länge jag kommer att spela, utan hur länge jag tycker att spelet ska få ta upp den dryga centimetern i spelhyllan. Jag tippar på att jag kommer att tillämpa den gamla svenska modellen – sist in, först ut.

Skicka en rättelse