Vissa kan stilen att gå ut med stil. När Solid Snake agerar i sitt sista spel är det inte med pompa och ståt, utan med en pistol i munnen och en värld som går under. Metal Gear Solid 4 är som inget annat spel, film, serietidning eller bok. Det är unikt, och i detta fall ett komplett mästerverk.

Vad som slår dig redan de första sekunderna är hur sammansatt spelet är. Hur vad du ser perfekt överensstämmer med vad du hör, hur kontrollen gör att du flyter in i spelet, hur tempot är kaos och harmoni samtidigt. Metal Gear Solid 4 är ett mästerverk och detta för att det är kompromisslöst. Hideo Kojima, mannen bakom serien, struntar fullkomligt i kritiken mot hans mellansekvenser som gör spelet till lika mycket långfilm som actionspel. Det är riktat till dem som redan tycker om serien, men att säga att du antingen kommer älska spelet eller hata det vore naivt. Allt MGS4 kräver av dig är att du slappnar av och låter dig föras bort till Kojimas mardrömsvärld som låter dig uppleva det vackraste äventyr du kan tänka dig.

MGS4 är Snakes definitivt sista uppdrag. Döda Liquid, Snakes klonade tvillingbror som själsligt tagit över Ocelot, innan han tar kontroll över världen. Varenda levande karaktär från serien återkommer och spelar ut sin roll, komplett med vändningar och chockerande avslöjanden. Serien har inte tappat sin B-filmskänsla, men inte heller sin oemotståndliga charm.

Ett spel om kurragömma

Spelmässigt ser vi en utveckling ifrån de tidigare titlarna. Det handlar fortfarande i första hand om att leka kurragömma, men större vikt har lagts på att ge dig, spelaren, valfrihet. Halva speltiden förläggs till krigszoner där två grupper ständigt slåss om kontroll. Ditt smygande görs mycket lättare av att soldaterna redan är upptagna med att skjuta på andra mål, men inget hindrar dig ifrån att ta rebellernas parti och hjälpa dem slåss. På detta sätt kan du skaffa dig allierade soldater som hjälper dig, men väljer du istället att skjuta på allt som rör sig kommer de anfalla dig lika frenetiskt som de anfaller fiendesoldater.

Själva smygandet görs möjligt med Snakes nya OctoCamo, en dräkt som härmar färgerna från omgivningen. Du kan verkligen gömma dig precis överallt. AI:n är visserligen den aspekt som sett minst förbättringar sedan tidigare titlar, men den fungerar fortfarande underhållande. De undersöker ljud, döda kroppar och samarbetar någorlunda bra i grupper när det är dags att jaga dig.

När Snake står omringad och det är dags för dig att dra vapen upptäcker du den bästa förbättringen. Kontrollen för vapenhantering är avsevärd mycket bättre än tidigare och fungerar i princip som i Uncharted. Du kan sikta i tredje- eller förstaperson, liggandes på rygg eller mage, gående, stillastående eller skyddad bakom en vägg. Dussintalet pistoler och automatkarbiner, flertalet maskin- och prickskyttegevär och massor av olika typer av granater och hagelbössor. Dessutom finns möjligheten att lägga till ljuddämpare, laserskikten eller ficklampor. För den vapenintresserade är detta himmelriket.

Spelet är så fruktansvärt detaljerat att det är omöjligt att ens testa alltihop på en spelomgång. Det finns kameror att fota med, en Ipod med musik och Podcasts, en Metal Gear Mark II (direkt stulen från Kojimas gamla Sega-titel Snatcher) som du kan scouta och röja minor med, dräkter för att smälta in med rebellerna och fåglar som reagerar på omgivningen är bara exempel. MGS4 är fyllt till toppen med innehåll, med småsaker att experimentera med, med små detaljer som bara ökar inlevelsen.

Grafiken är underbar, men inte för att modellerna eller texturerna är så högupplösta. Det är helhetsintrycket MGS4 ger som är utan motsvarighet. Ljudet är fenomenalt, en våt njutning för de med 5.1-system. Vad du ser flyter samman med vad du hör, som explosioner som får väggarna att flagna, hur gräset låter när du kryper igenom det, fotstegen, vapenljudet - alltihop är detaljerat, inget lämnas åt slumpen. Designen på både karaktärerna och ljudet är orginellt, logisk samtidigt som den är absurd. Musiken håller toppklass med sin variation av stråkar och rena noise-effekter, och faller inte för frestelsen att låta sentimental. Även i de känslosamma scenerna vågar musiken hålla tillbaka och skriver inte känslan på näsan på dig. Det gör dessa scener än bättre genom att låta dig själv reflektera över vad du ser.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse