Det lät ju så lovande. Med ett upplägg som hämtat ur Ico och överlevnad som mål skulle Amy blåsa nytt liv i skräckgenren. Men frågan är om du kan överleva fasan av att spela detta magplask...

Jag vill börja med att säga förlåt till alla FZ-läsare som följt mina nyhetsuppdateringar om #Amy under det senaste året. Ni som var otåliga nog att köpa titeln innan vi hann publicera vår recension vet redan vad jag kommer att säga. Må era plågade vittnesmål inge tillräckligt med fruktan i andra så att ingen gör om ert misstag.

För att tala klarspråk; Amy är inte bra. Det är verkligen inte bra.

Hajpen ljög

Besvikelsen inleds med en greatest hits-kavalkad från alla skräckfilmsklichéer du någonsin stött på. Kvinnan Lana och den lilla flickan Amy befinner sig på ett tåg. De är på rymmen från något när en explosion hörs och tåget spårar ur. När Lana kvicknar till är Amy bortsprungen. Världen runtomkring har bytt skepnad till en levande mardröm där de flesta människor förvandlats till zombier.

Den första uppgiften består av att hitta Amy igen eftersom hon bara är ett hjälplöst litet barn. Det var just samspelet mellan Lana och Amy som på förhand verkade så intressant, eftersom de båda tjejerna behöver hjälpas åt för att ta sig framåt i världen och förlita sig på varandras styrkor. Lana kan hålla Amy i handen, men alla övriga liknelser med #Icos ikoniska duo bör endast göras i parodisyfte.

Nej! Inte Ico, inte Ico, inte Ico, inte Ico, inte Ico...

För att vara ett skräckspel innehåller Amy förhållandevis lite... du vet, skräck. Däremot får du ett överflöd av korkade pussel. Lana letar färgade nyckelkort i något som känns som en bisarr vinkning till #Doom. Givetvis finns alltid de prylar som behövs så långt bort som möjligt från där man råkar befinna sig, oavsett om det känns logiskt eller ej. Värst är kanske de hål Amy kan krypa igenom för att ta sig in i låsta rum och sedan öppna dem åt Lana. Hålen är helt uppenbart stora nog för en vuxen att ta sig igenom, men av någon anledning får en späd liten dam som Lana inte plats... Varför göra hålen så stora helt i onödan?! Det är som att utvecklarna pekar digitalt långfinger eller förutsätter att spelarna är så korkade att de ändå inte kommer märka något.

Samtidigt har jag viss förståelse för Lanas svårigheter med att krypa, för hennes kroppskontroll för tankarna till en säl på land. Till synes enkla saker, som att gå rakt fram utan att fastna i omgivningen, är ett allvarligt problem. Amy må vara en traumatiserad, autistisk liten åttaåring som inte kan prata, men med tanke på Lanas rörelseschema är det lätt att tro att det är den senare som är i störst behov av hjälp.

Skrämmande teknik

Amys värsta problem ligger i det rent tekniska. Första gången jag startade spelet trodde jag att min Playstation 3:a var trasig, eftersom bilduppdateringen saggade redan i introsekvensen. I början funderade jag på om det var ett medvetet val för att uppnå någon slags stroboskopisk effekt, men när det fortsätter hacka även när jag själv får kontrollen över Lana inser jag att det snarare handlar om något annat. Det är svårt att beskriva känslan, men på grund av de sparsamma animationerna, hackandet och oacceptabla mängder screen tearing känns det nästan som karaktärerna ”hoppar” fram. De grafiska problemen sabbar den lilla möjlighet till inlevelse och atmosfär som finns kvar efter att alla andra brister sagt sitt.

Amy kan inte förstå hur hennes lovande äventyr kunde bli så kasst.

Just ja, nämnas bör att man inte själv kan spara. Som om spelet inte redan var tillräckligt dåligt har utvecklarna kryddat det med ett frustrerande checkpoint-system. Ofta finns bara ett par checkpoints per kapitel, och när det trial and error-baserade upplägget tvingar dig att genomlida samma sekvens för tionde gången så är vansinnet nära. Det enda riktigt välgjorda i Amy, som hindrar mig från sammanbrott, är den välgjorda ljudbilden. Högklassig musik med smarta tempoväxlingar beroende på situation och välgjort röstskådespeleri, om än med klyschig dialog.

Det må ha varit tunt om bra skräckspel på sistone, men låt inte det lura dig att ge den här dyngan en chans. Amy hade potential att bli en spännande titel med två djupa, intressanta huvudpersoner i ett äventyr som vore lika mycket skräck som psykologiskt drama. Istället får vi ett oinspirerade dussinpussel med ett par billiga hoppa-till-ögonblick. Det är en ordentlig besvikelse med klumpiga strider, buggar och ofrivillig lyteskomik.

Fotnot: recensionen bygger på PS3-versionen av spelet. Det finns också till Xbox 360 och en pc-version släpps vid ett senare datum.

Skicka en rättelse