Recension – Close Combat: First to Fight

Även om man snabbt förstår att Close Combat: First to Fight är en realistisk soldatsimulator likt många andra idag så ser det mycket lovande ut på pappret. Spelet utvecklades med hjälp av 40 soldater från US Marine Corps, varav många nyligen varit och stridit i Afghanistan och Irak. Utvecklarna Destineer Studios säger också att de lagt ner mycket arbete på att få in soldaternas psykologi i spelet. Hur man hanterar sin grupp skall påverka deras moral och disciplin samtidigt som man på olika sätt kan förstöra fiendens stridsmoral. Så visst ser det riktigt lovande ut på pappret, men sen när har spelglädjen suttit i ett papper?

I First to Fight tar man kommandot över ett så kallat US Marine Fire Team bestående av fyra soldater. Man kontrollerar ledaren ur ett helt ordinärt förstapersonsperspektiv medan man styr sina soldater med korta och enkla kommandon via musen. Med sina tre soldater slängs man in i Beirut, Libanon, där ett inbördeskrig precis brakat lös.

Upprepande stadsstrider

Spelet består endast av stadsstrider där man kämpar sig fram gata för gata. Eftersom utvecklarna baserat mycket av spelets realism på riktiga soldater som gör samma sak i Irak kunde man hoppas att striderna skulle vara något utöver det vanliga. Tyvärr är så inte fallet. Man förstår väldigt snabbt att det i mångt om mycket handlar om ett helt ordinärt FPS-spel utan några större innovationer. Man skjuter sig igenom byggnader, gator, torg och kloaker och mötena med fienden känns i regel ganska likartade. Man kan kalla på artilleri, helikopterstöd och prickskyttar för att öka möjligheterna och utvecklarna försöker på olika sätt slänga in lite variation här och var. Men den där riktiga spelglädjen infinner sig tyvärr väldigt sällan.

AI och psykologi?

Utvecklarna ståtar ganska storslaget i reklamen för spelet att man inte kan säga att man gör en realistisk förstapersonskjutare om man inte tar hänsyn till soldaternas viljor och psykologi. Det är möjligt att spelet gör just detta, men det är inget spelaren märker något av. Soldaterna man har kommandot verkar aldrig ha några betänkligheter att springa rakt in i fiendens klor och deras moral och disciplin kan man bara utläsa från statistik mellan uppdragen. Fienden kan både anfalla och fly men att det skulle ha att göra med någon djupare kalkylering av deras psyke känns klart överdrivet. Med detta menar jag inte att AI:n är dålig utan bara att spelet absolut inte borde försöka ståta med att så var fallet.

När man skickar iväg sina tre soldater visar de sig ibland vara riktigt smarta och ibland riktigt dumma. I vissa fall ser de till att alla vinklar är täckta medan de i andra fall sitter och tittar rakt in i en vägg. På avstånd är de effektiva mot fienden, men kommer de för nära kan de stå helt lamslagna medan en turbanklädd motståndare springer rakt in i gruppen och börjar skjuta. Soldaterna kan själv också rensa rum genom att kasta in en granat och sedan själv gå in. På det fåtal rum det faktiskt går att välja detta tillvägagångssätt fungerar det skapligt, men har man nyligen spelat SWAT4 känns det hela ganska dåligt utfört i jämförelse.

Även om man får tåla motståndarnas bristande intelligens så kan man råda bot på sina egna soldaters misstag genom att ta sig igenom hela singleplayer-delen med tre kompisar istället. Detta medför ett viktigt plus till spelet då det alltid är roligare att kunna ta sig an de vanliga uppdragen med flera kompisar istället för ensam. Självklart går det också att spela mot varandra som sig bör i alla förstapersonsskjutare.

Slutord

Jag kunde börja med att gå in på ämnet att det här skulle vara uppföljaren till en av de bästa strategispelsserier som funnits, men det är lika bra att lämna den diskussionen därhän. Close Combat: First to Fight försöker framställa sig som en väldigt realistiskt soldatsimulator, som låter spelaren uppleva samma sorts strider som soldater idag gör i Irak och Afghanistan, men misslyckas tyvärr fatalt på den punkten. Spelet är inte dåligt men känns som en väldigt intetsägande titel som placerar sig någonstans i mitten av en redan alltför stor hög av medelmåttiga halvrealistiska förstapersonskjutare. Har man ett stort intresse för soldatsimulatorer och känner att abstinensen från sådana håller på att bli alltför stark kan Close Combat: First to Fight vara ett klart godkänt alternativ, men för den vanliga FPS-älskaren så finns det bättre, klart bättre.