Square Enix har slickat såren efter del trettons svala mottagande bland seriens hardcore-fans. Kan en direkt, men mycket annorlunda, uppföljare ge en biljett tillbaka till spelens finrum?

Den oändliga historien fortsätter mot sin undergång. Ja, det är åtminstone vad många fans hävdar. Den trettonde delen blev med sitt korridorslinjära upplägg och autobaserade stridssystem en symbolisk spik i kistan.

Vad är då #Final Fantasy XIII-2? En direktlänk till helvetet? Definitivt inte.

Bitvis älskade jag föregångaren. Det var ett vågat Final Fantasy, snarare experimentiellt än konventionellt. Vilda Gran Pulse håller jag kärt och striderna i spelet var en explosiv fröjd både visuellt och för den kvicka taktikern. Men det var också ett system som växte på en, som till en början var lika enkelspårigt som världen runt omkring.

Serah tar över scenen efter en glänsande hjältinna.

#Final Fantasy XIII var en slow-starter som aldrig fick de högsta betygen eller fansens villkorslösa kärlek. I sammanhanget givetvis en smärtsam missräkning för #Square Enix.

Tre år har hunnit gå sedan Cocoon kristalliserades och en ny tidsålder har grytt för de överlevande på Pulse. I ljuset från den nya soluppgången får vi för första gången se om de forna rollspelsjättarna lyckas locka tillbaka de skadeskjutna fansen – samtidigt som de själva inte tappat greppet om sin egen kreativitet. Det visar sig bli en svår, men inte hopplös, balansgång.

Inledningen i mytiska Valhalla är en epileptisk färgexplosion som lägger ribban högt. Numera gudomliga Lightning möter sin antagonist i en strid som bokstavligt talat försätter berg. De cinematiska valen (finare ord för quick time events) spelar faktiskt roll och Tetsuya Nomuras fäbless för överdrivna kreationer kommer till sin rätt.

Olika tidsåldrar och paradoxer gör att samma områden skiljer sig dramatiskt åt.

Därför är det inte konstigt att man känner sig lite dragen vid näsan när nästkommande timmar mest består av att Lightnings syster Serah och tidsresenären Noel springer fram och tillbaka längs en soldränkt strand. Huvudpersonen från föregångaren har förvisso fortfarande en tung roll att spela men figurerar mest i periferin och istället tar de två nybakade hjältarna över rampljuset.

Rätt äventyr – fel syster

Möt Serah, en naiv och undergiven flicka, långt från sin äldre systers stjärnglans. Och så Noel, en brunettvariant på tians Tidus. Roligare än så blir de inte men tack och lov är deras äventyr större än dem. För när vi lämnar den där sorglösa beachen bakom oss och ger oss ut bland fantasivärldens alla tidsåldrar börjar något ta form, någonting som får mitt intresse att spira.

Tidsresandet, som sprider sig hejvilt bland århundranden, gör berättelsen och spelet överraskande. Att återse gamla bekanta, fast tio år äldre, kittlar nostalginerven. Varje nedslag är inte fantastiskt men historien är tillräckligt stark för att ta mig genom och förbi mindre inspirerande platser.

Sedan har vi mervärdet, ett av de inslag som Square Enix dedikerat till de trumpna fansen. Typiskt nog är mycket av detta minst attraktivt i hela paketet. Fanservice är av godo men det måste finnas någon skaparglädje bakom syftet. Återigen hamnar vi i "springa fram och tillbaka"-svängen för att leta efter nålar i höstackar och belönas med krystade dialoger. Visserligen kan följderna väga tungt i långa loppet men den kortsiktiga njutningen är obefintlig.

Ett fint äventyr med både goda och dåliga sidor.

Samtidigt finns det något väldigt fint i det spelstudion vill göra: be om ursäkt, ställa allt till rätta. Och visst; resan genom tiden och mot flera olika slut är överraskande öppen i sin utformning. Det finns fler gömda skatter och mer liv i miljöerna. Där har de lyckats. Dessutom står sötnöten Mog för flera pyssliga inslag som värmer i hjärtat och blir ett fint avbrott i utforskandet och de intensiva striderna.

Ömsom ris, ömsom ros för nyheterna, alltså.

Paradigm-systemet mot de färggranna och dödligt farliga fienderna är i mångt och mycke det samma – vilket i min bok är något bra. Nyckeln ligger i att växla till rätt roll och flytet har förbättrats sedan sist. Den här gången kan också du leja monster till ditt sällskap vilket öppnar upp för nördigt fixande och trixande bland olika tillval och sammanslagning av krafter. I sann Japananda kan du också iklä dina husdjur lustiga hattar och rosetter. Om man gillar sånt.

Final Fantasy XIII-2 är en logisk fortsättning, en värdig fortsättning men många gånger kan jag inte skaka av mig känslan av att detta är extranumret efter den riktiga showen. Berättelsen blir aldrig riktigt lika dramatisk och känslorna inte lika stora. Men trots allt är det en ynnest att få återse den värld och de människor som lyckades beröra min spelsjäl så djupt. Då, tänker jag, får man faktiskt stå ut med Noel, Serah och tjugo meningslösa sidospår.

Fotnot: Recensionen bygger på PS3-versionen av spelet.

I used to save the world but then I took an arrow in the knee 31/01 I was going to save the world but then my comp crashed :( 31/01 Crap skulle skriva varför man vill spela 13, drog parallell till 10 och pratade om de andra ff och visst square har gått ner sig men man tar väl vad man får idagsläget med en värld som faller sönder och en ekonomi som förslavar folk etc etc men firefox... 31/01 Tror nog att jag hoppar denna version också efter att ha blivit skrämd av "första" aka FF 13 :P Känns tyvärr lite som CoD, samma sak, karaktärer, system etc. om igen med marginella skillnader i grafik och gameplay, men mer av samma och lite nytt :/ Å^an... 31/01 Javas, jag håller fullständigt med när det gäller strider osv i FF-spel. Jag är generellt inte en person som ser förenklingar som något positivt nödvändigtvis, men saken är den att jag ALDRIG riktigt gillat systemen de använder sig av i dessa spel när... 30/01 Nu är jag inget sant die hard-fan av FF, men jag har spelat VI, VII, VIII, en del av IV och en bra bit på XIII. Det bästa tycker jag fortfarande är VII, som har det bästa stridssystemet jag någonsin sett. Det riktiga bottennappet för mig var VIII, men... 30/01 Jo nu när jag tänker tillbaka, så kommer jag ihåg att jag bara satt och tryckte på X precis hela tiden i striderna xD Det var bara bossfighterna som bjöd på utmaning. Men jag skulle ändå vilja ha någon svårighetsgrads inställning där man levlade fort... 30/01 Även om jag fortfarande känner mig sval inför det här spelet som ger obehagliga minnen av besvikelsen man kände efter X-2, samt ett långtråkigt XIII, så har ändå intresset växt något efter förvånansvärd positiv kritik. Något inom mig vill verkligen att... 30/01 Ehm du kan väl ändå inte missat att FFXIII vart oehört nerdummat som det är? Finns en anledningen till att det är super linjärt, har det simplaste stridssystemet i mannaminne och har 0 djup överlag. Skulle man dumma ner det ytterligare skulle det bli... 30/01 Misstänkte att Noel och Serah skulle sänka betyget. Så otroligt tråkigt generiska verkar de vara av allt man har sett av dem. Nu läste jag inte recensionen utan kollade bara på betyget. Har redan förhandsbokat och tar och läser detta när jag väl spelat... 30/01
Skicka en rättelse