Minns du scenen från "Monty Python and the Holy Grail" med den svarte riddaren som vägrar dö, trots att lem efter lem huggs av från hans kropp? Ungefär den idén har #Neverdead byggts upp kring. Tyvärr är spelet inte alls lika roligt som den scenen – inte på långa vägar.

Dagens spelklimat handlar väldigt lite om att straffa spelaren och desto mer om att belöna denne. Kanske nästa steg i utvecklingen kan vara att inte kunna dö? #Konami prövar ny mark i speldesign där, som speltiteln antyder, det i princip inte går att dö. Möt Bryce Boltzmann, demonjägare som för 500 år sedan blev dömd till att leva för evigt.

"Devil May Neverdie"

Spelet börjar med att ens dörr blir uppskjuten av Arcadia, blondinen vars syfte är att visa upp sig och bli räddad av spelaren. Hon ber Bryce skärpa till sig och följa med henne ut på demonjakt. Bryce tar sina dubbelpistoler och jättesvärd och slår följe med henne. Om man vill erbjuda något nytt och fräscht till den smala genren demonjägaraction är det inte särskilt klipskt att omedelbart imitera storkonkurrenten #Devil May Cry, vars första del börjar precis likadant.

Och de grälar som en polisduo.

Just biten "evigt liv" är något som spelet tar bokstavligen, vilket är lite roligt. För att misslyckas behöver man först bli söndersprängd i bitar, så pass att bara huvudet är kvar. Sedan behöver ens huvud ätas upp av en särskild fiende. Misslyckas man sedan med att skjuta ut sig själv ur det matsmältningssystemet, ja då blir det faktiskt game over och man får försöka igen. Men innan det händer finns det alltså flera sätt att hålla sig vid liv på.

När Bryce skadas faller hans ben och armar av först. Då är det bara att rulla över ens fallna lemmar så sätts de enkelt tillbaka. Väntar man en liten stund går det också att få kroppsdelarna att växa ut igen. Möjligheten att själv riva av sitt huvud och kasta iväg det kommer till användning på ett småcharmigt sätt under spelets få pusselstunder. Men eftersom Neverdead är så fyllt av action används det inte särskilt ofta.

Vad ska du göra, blöda på mig?!

Idén om odödlighet hade kunnat kännas som en grym nyhet, något som ändrar sättet man vanligtvis spelar ett actionspel. Att inte behöva bry sig om energi eller att skärmen blir nedstänkt med blod är ju skönt, men istället känns det som att spelet tvingar en att stanna upp titt som tätt. Det avbrott man tvingas göra då ens huvud flyger av kroppen och man får försöka hitta tillbaka till kroppen är roligt de första gångerna, men ganska snart känns de som tvångsmässiga avbrott.

Om att limmas

Det finns inga andningspauser då man inte påverkas av fiendernas attacker, förutom kommandorullningen. Med andra ord, har man hittat sin kropp och ska ställa sig upp hindrar inte detta fienden från att enkelt börja hugga av dina kroppsdelar igen – mitt under en animation man inte kan skynda på eller avbryta mitt i. Att bli limmad är aldrig roligt.

Banorna följer tydliga teman med varsin bossfight i slutet. Det är mestadels rum efter rum fyllda av uselt varierade fiendetyper och alla måste dö innan man kan gå vidare. Striderna känns aldrig graciösa eller coola, Bryce rör sig slött omkring och fyller fienderna med skott. Väggar, tak och möbler går att skjuta sönder till en viss grad, och allt bråte skadar fienden. Men det försvårar även din framfart vilket är, speciellt om du bara är ett litet huvud som ska ta dig fram, väldigt frustrerande.

Game over? Inte i det här spelet.

Det finns en lång lista med uppgraderingar att köpa för xp man samlar på sig. Men spenderar du pengar för en boost på 10 procent extra skada är risken hög att senare en 30 procent-boost börjar säljas. Du kommer inte kunna använda båda samtidigt så istället kan man vänta ut de bästa uppgraderingarna eftersom de flesta ändå kommer att bytas ut senare i spelet.

Neverdead är småcharmigt i vissa stunder, ibland känns det okej att spela. Men oftast lider det av dåliga designval och tråkiga strider. Jag skulle inte rekommendera någon att betala för det.

Fotnot: Recensionen bygger på Playstation 3-versionen av spelet.