Att fisa, peka och trycka sig genom en melankolisk fängelseflykt verkade överraskande kul när PS Vita presenterades. Och i praktiken? Mycket yta, lite innehåll.

#Escape Plan är en djupt underskön upplevelse. Tyvärr är det också ett djupt frustrerande spel. För under den svartvita minimalismen och den lika jazziga som klassiska musiken utsätts vårt tålamod för vansinniga prövningar. Igen och igen. Trial and error har givetvis sin plats i spelmediet, men då krävs ett precist handlag. I Escape Plan får vi aldrig den chansen. I sin iver att demonstrera alla PS Vitans pek- och gyrofunktioner missade #Fun Bits att spelet ska fungera också.

Lili och Laarg ser skeptiska ut. Det gör de klokt i.

Lil och Laarg är namnen på de två charmtrollen i huvudrollen. Med hjälp av din fasta hand ska de fly från ett djävulskt farligt fängelse. Varje steg är förenat med ett nytt sätt att dö på och varje nytt rum kräver blod, blod och tårar innan lösningen uppenbarar sig. Det är ett koncept jag tycker om. Men eftersom petningen både fram och bak på Vitan sällan är precis, utan snarare bjuder in till glädjedödande missar, tappar spelet snabbt sin inledande dragningskraft. Kvar blir ett snyggt skal med jazzigt soundtrack.

Låt mig ge ett exempel på orättvisans fula tryne. Ibland krävs att du ska trycka ut block med den bakre pekplattan. Det är svårt att ens pricka rätt, och när du väl sveper med fingret för att få Lil eller Laarg att röra sig framåt reagerar de inte på långa vägar så direkt jag önskar. Resultat är oftast ond bråd död och i en spelgenre som kräver fläckfri fingerfärdighet är detta givetvis en ödesdiger miss.

Den typiska lanseringstiteln

Som bäst är Escape Plan när det är enkelt, när det inte kräver ögonblicksreaktion. Som när Lil dricker kaffe och blir gasig i magen (som man blir). Genom att trycka ihop honom, med pekfingret på den undre ytan och tummen på främre pekskärmen kan du få honom att fisa (som man gör) och få honom att flyga flera meter framåt (som man inte gör – men det ser onekligen festligt ut!) över en bortflyende bro.

Blodplättar och fri rumslig rörlighet är alltid en trevlig kombination. Men Escape Plan hade behövt mer än så för att vinna vårt gillande.

Fast samtidigt är det vettigt att utmaningen stegras, att spelet kräver mer av mig men i det här fallet är det snarare tålamodet som prövas. I slutändan sitter jag där, vresig och ledsen med ett brustet gamer-hjärta och en fingerflottig pekskärm. Med ett spel som är fantastiskt att titta på men frustrerande att leva med.

Skicka en rättelse