Då såg jag ett delvis ofärdigt spel där buggarna irriterade och innovationen lyste med sin frånvaro, det största utropstecknet var i stället ljudet. Ljudbilden är fortfarande Bad Companys kanske starkaste kort men nu är det förpackat med den i särklass roligaste lagshootern i konsolvärlden.
Ironiska legosoldater
I Bad Companys singleplayerkampanj tar du rollen som Preston Marlowe nyanländ soldat till amerikanska arméns ökända avskrädeshög: Bad Company. Där blir han snabbt tilldelad en färgstark grupp soldater ledda av den auktoritäre serganten Redford. Sweetwater, en överanalytisk nörd som är bättre på att argumentera än att slåss och hans dynamiske partner Haggard: en explosionsälskande fullblodsdåre som skämtar om allt och alla, även när kulorna viner förbi.
Till en början får gruppen lösa enkla uppdrag för arméns räkning men ganska snart börjar det hetta till och de får allt svårare uppgifter. Rätt var det är så har lustigkurren Haggard lyckats med konststycket att invadera ett land och reta upp ett av världens mäktigaste säkerhetsföretag på kuppen. När gruppen så snubblar på guldtackor som de fientliga legosoldaterna strör omkring sig och samtidigt hotas av rättegång av armén för sina eskapader är valet enkelt. De beslutar sig för att desertera och skapa sin egen lycka med hjälp av fiendens guld.
Det märks att Dice har ansträngt sig för att sätta ihop en ordentlig singleplayerkampanj den här gången, för det här är mycket bra. Storyn är enkel men effektiv och karaktärerna är för en gångs skull underhållande på riktigt. Ni som sett teaserfilmerna som driver med andra spel vet vad jag pratar om. Det är en ironisk överdriven humor som skapar ett avslappnat tonläge i spelet som är tilltalande. Dessutom är karaktärernas animation lysande, deras kroppsspråk och gester är minst lika viktiga för humorn som den vassa dialogen.
Underbart kaos
Men om enspelarläget är lyckat så är det ändå bara förrätten i Bad Company. Dice vet naturligtvis vad gör när det kommer till multiplayerspel, det är trots allt företaget som förde den här typen av spel till rampljuset en gång i tiden. Och här har de verkligen träffat rätt. För första gången har de lyckats föra över hela Battlefield-upplevelsen till konsolvärlden. Det här är ljusår bättre än det fördummade #Battlefield 2: Modern Combat som gjorde ett mediokert gästspel på förra generationens konsoler.
Att det bara finns ett enda spelläge i multiplayer kanske låter snålt, men Gold Rush –som det heter- är lika enkelt som det är briljant. En sida försvarar några lådor med guld och den andra sidan anfaller och måste förstöra lådorna. Om anfallarna lyckas öppnas en ny del av kartan upp och försvararna faller tillbaka för medan anfallet fortsätter. Kartorna är stora och fantastiskt välgjorda, det går inte att beskriva vilken skillnad det är att spela på Dices skapelser efter att ha tillbringat en hel del tid i torftiga #Quake Wars sällskap.
Det finns fem klasser att välja mellan: Assault, Demolitions, Recon, Specialist och Support. Till en början är de rätt klent utrustade men allt eftersom låser du upp nya vapen och extrautrustning som gör att de uppnår sin fulla potential.
Det som lyfter mulitplayerläget ytterligare ett snäpp är den känsla av kaos som råder på slagfälten. Tack vare Frostbite-motorns flexibilitet och det sjukt genomarbetade ljudet är det en riktigt intensiv upplevelse att genomföra ett koordinerat anfall mot en väl förberedd fiende.
