Tiger Woods PGA Tour 13 är en slipad produkt – och ett cyniskt pengahål. Michael Gill förklarar hur, med hjälp av Hulken, Göran Zachrisson och ett snår fullt av brännässlor.

“Golf” är ett ord som bär på en mängd av varandra djupt olika betydelser för mig. Det direkt sportsliga har egentligen aldrig varit det främsta. Visst kan jag mina proffsgolfare, har förmågan att orientera mig bland wedgar och träklubbor och tror mig ha någon slags uppdaterad koll på världsrankningen just nu. Men allt det där har nästan alltid kommit i fjärde, femte hand.

Redan som liten knodd tog min mormor och hennes man med mig på någon runda varje sommarhelg jag tillbringade på deras lantställe. De kastade en Hulken-figur 20 meter framför mig som jag sprang efter som en superhjältefrälst sällskapshund. En gång landade Hulken i ett snår fullt av brännässlor, det gav mig röda utslag över hela min treåriga kropp – och min mormor livslångt dåligt samvete.

I Legacy challenge får spelaren chansen att spela som juniorversionen av Tiger – i sandlådan.

Ett par år senare motiverade de den milslånga promenaden med löften om en femkrona per upphittad boll. Kanske var det här min förståelse för begreppet “moderatbandy” lades (ärligt talat var det kära gamla paret också aktiva i kommunpolitiken). Klart är dock att mitt sug efter att knata runt en golfbana sinade i rekordfart.

Tills det att de reklamfinansierade tv-kanalerna gjorde sitt intåg – och med dem Göran “Zacke” Zachrisson. Få andra sportkommentatorer kan väl ha definierat sin sport så kraftigt som Zachrisson gjorde. Han tog sig an varje tour med en lågintensiv, smittande entusiasm. Han gjorde tystnaden till ett viktigt dramturgiskt redskap (inte helt olikt snooker-experten Kim Hartman) och fick varje stavelse att verka livsviktig. Kände doften av läderfåtöljer, stark whisky och dyra rökdon.

Någonstans mellan mormors monetära motivationsmetoder och Zachrissons släpiga meditationsmonologer började jag spela digital golf. Jag lärde mig innebörden av de olika grästyperna, kunde se bortom doglegs och – eftersom familjens dator var placerad i källaren – svära som en tvättäkta skotsk urgolfare.

Golf – då och nu

Snabbspola framåt typ 20 år och jag svingar en plastpinne framför en platt-tv krönt av en tv-spelskamera som ser hur jag rör mig. Det är framtiden, ingen tvekan om saken, men jag är inte säker på att det här är vad jag önskade. Jag vill inte ha snabba inzoomningar på superslag, vrålande publik och upptempomusik när jag går mina 18 digitala hål. Jag vill sitta i en kontorstol, sippa på en kaffe, läsa av exakt vindstyrka och trycka på en knapp för att slå iväg den där kritvita lilla sfären. Och på vissa plan ger #Tiger Woods PGA Tour 13 mig allt vad jag vill ha. Förra årets hetsiga presentation är utbytt mot en mer barskrapad sådan. Och det är nästan bara en bra sak.

Visuellt sett är Tiger Woods PGA Tour 13 ett halvstiligt spel, åtminstone på ett rent tekniskt plan. Mjukt animerade kroppsrörelser, spegelblankt vatten och individuella grässtrån är så klart saker den kräsne golfaren kräver. Men att trycka in lite själ bland alla töjbara dockskallar verkar vara svårt, också i årets upplaga. #EA Tiburon gör ett försök i Legacy Challenge-läget, där spelaren med klubba i hand får följa Tiger från liten kattunge till fullfjädrad lejonhanne – och bortom nutiden, in i en succéartad Hollywood-framtid. Inte heller här blir det personligt, det handlar snarare bara om en serie ointressanta utmaningar i halvtråkiga miljöer – inte den dokumentära känsla som kunde ha lyft hela produkten. Och att desperat ratta stadsjeep förbi sviken livskamrat blir heller aldrig aktuellt.

Tiger Woods PGA Tour 13 är inte ett fult spel – men det har sina brister.

När det kommer till kontrollen (svingande mot boll, inget annat) har utvecklarna tänkt om från grunden. Svingen kontrolleras med analogspak, och varje liten rörelse ger nu direkt effekt på varje slag. Hur snabbt du rör den, åt vilket håll du drar och med vilken vinkel – allt spelar roll. Och det är inte bara vad hon sa, det ger faktiskt effekt också i spelet. Kontrollsystemet är ruskigt svårt att lära sig men ger hyfsad tillfredsställelse att bemästra. Särskilt med tanke på hur liten guidning spelet självt ger dig.

Det finns skillnader i att bygga ett golfspel för en Playstation 3-konsol 2012 jämfört med en 386:a i början av 90-talet. Rätt många faktiskt. Men allra tydligast är ändå hur man tar betalt för sina spel. Att göra ett spel är att släppa ett halvt och låta spelarna köpa – eller typ hyra – nedladdningsbart extramaterial. Cynismen vet inga gränser.

Tiger Woods PGA Tour 13 är ett spel som både känns som en slipad produkt och något som kunde vara så mycket mer än vad det till slut blev. Det lockar med bländverk bara för att snabbt kasta min Hulken-leksak till nässlorna. Och sedan sno alla mina femkronor.

Fotnot: recensionen bygger på PS3-versionen av Tiger Woods 13.

Skicka en rättelse