Klockan är din värsta fiende i det sista stora Wii-äventyret. Matas inte sköna Elena snabbt med köttstycken från monster förvandlas hon till ett.

På många sätt är #Pandora's Tower en klassisk berättelse. Den tyste men aktive hjälten – pojken Aeron – ger sig ut för att rädda den mjuka och passiva flickan Elena och traskar då nästan steg för steg genom Joseph Campbells klassiska beskrivning av en hjältes resa: från den vanliga världen till mötet med mentorn, farorna, fienderna och prövningarna vidare till belöningen och upplösningen. Akt ett, akt två, akt tre.

På andra sätt känns berättelsen däremot fräschare. Det Aeron ska rädda Elena från är nämligen en förbannelse som gradvis förvandlar henne till ett monster. Och enda sättet att göra detta på är att mata henne, en inbiten vegetarian, med monsterkött.

En vegetarians värsta mardröm: ät kött annars blir du förvandlad till ett monster.

Enligt mentorn Mavda, en vis kvinna, måste därför Aeron bege sig till landet Okanos tretton torn, vilka sitter ihop med en stor kedja och som i sin konstruktion är det enda som hindrar själva världen från att slitas i stycken. Där ska han besegra ett gäng farliga bestar, ta deras kött och återvända med dem till Elena innan det är för sent.

Lite knasigt är det men samtidigt fängslande och en välkommen nytänjning av de traditionella ramarna.

Tillvägagångssättet för spelaren är också det en blandning av gammalt och nytt. Vägen är hyfsat linjär: tornen avverkas i ordning, ett i taget och delarna avslutas med bossfighter. Striderna är roliga och varierade men känns i mångt och mycket igen från Zelda-spelen. Också här gäller det till exempel att hitta varje motståndares unika svaghet och utnyttja den. Låt dig förresten inte luras av första bossen, alla är inte lika lätta att besegra.

Link-vapen och Zelda-kontroll slår an den klassiska tonen för striderna.

De vapen som finns att tillgå är också traditionella och också här går det att dra paralleller till #Nintendos legendariska äventyrsserie. Utöver ett gigantiskt svärd finns till exempel en kedja som påminner om Links gripklo. Den går att haka fast, klättra eller svinga sig mellan avsatser med. Den öppnar också upp för effektiva slagsmål då den kan användas till att fånga, binda och slita sönder fiender.

Vapnen är lätthanterliga och kontrollen godkänd med lagom och passande användande av Wii-kontrollens funktioner. Ibland ställer de låsta kameravinklarna till det för styrningen, upp blir plötslig ner och vänster höger men det är något jag kan leva med, i alla fall med lite god vilja.

Tidspressen förändrar agerandet

Banorna är murriga, går i grönt och brunt och är ungefär så grafiskt snygga som väntat i ett Wii-spel – inte särskilt alltså. Det tillsammans med uppbyggnaden gör att det både är rörigt och ibland svårt att hitta vägen och småpussel försvårar framfarten ytterligare. Överallt finns också pengar, hälsoåterställare och andra blänkande skatter som pockar på uppmärksamhet och lockar till omvägar.

Det kan alltså ta tid att ta sig i genom en bana, eller ett torn, och det är just här som det unika i spelmomentet finns: tiden är knapp. Får inte Elena sitt monsterkött regelbundet blir hon allt sjukare och slutligen helt förvandlad. Hennes försämring går att följa på en klocka i skärmens nedre hörn och när läget är riktigt kritiskt färgas skärmen röd och ljudet förändras. Tar det alldeles för lång tid finns det inget bot och då blir resultatet ett av de vanligaste spelsluten: game over.

Tornen är stora men du hinner knappast stanna och beundra interiören.

Och flera slut ska det finnas, enligt rykten ungefär sex stycken. Vilket det blir är bland annat beroende på hur spelaren behandlar Elena. Småsamtal mellan de olika hjältedåden, kanske en present eller extra mycket kött blidkar henne och förändrar äventyrets utgång. Interaktionen och samtalen mellan de två huvudkaraktärerna är dock inte överdrivet engagerande. Överhuvudtaget är faktiskt varken Aeron eller Elena särskilt fascinerande eller mångbottnade och jag har svårt att känna något deltagande för dem.

Förklaringen till varför just Elena fått förbannelsen och hur de två huvudkaraktärernas relation egentligen ser ut nystas upp bit för bit genom upplevelsen. Jag nöjde mig när jag fått en av de påstådda sex förklaringarna. Och att inte vilja fortsätta och få veta allt i ett RPG-spel är ett godkänt betyg, varken mer eller mindre.

Skicka en rättelse