#Capcom är ute på djupt vatten. Istället för att stanna kvar i sin trygga hamn av fighting, survival horror och japansk überaction beslutade de sig för att en av deras största satsningar någonsin skulle vara nåt helt annat. De sjösatte #Dragon's Dogma, som visserligen har bekanta beståndsdelar från deras digra meritlista (röjiga strider och himmelshöga bestar) men vars absolut främsta influens är öppna rollspel från väst.

Öst möter väst, alltså. Gifter sig smakerna eller är det rena giftet?

Han kallades flameboy och var min varmaste vän.

Det börjar som sig bör i en sömnig by vid kusten. Livet går sin gilla gång, vardagen är enkel och vågorna rullar mot stranden i stilla mak. Äntrar scenen gör då den mytomspunna draken som sveper ner över byn, krossar hus och grillar det oskyldiga fiskefolket. Den avslutar sin show med att slita hjärtat ur bröstet på vår hjälte eller hjältinna, svälja det bultande organet, breda ut vingarna och lyfta mot horisonten.

En värld utan värme

Upptakten till Dragon's Dogma är väntad. Fröet till en klichéartad fantasyhistoria sås och de kommande timmarna växer sig bilden allt starkare när drakjakten intensifieras. Å andra sidan känns det orättvist att sparka på spelet för att det gör vad många kollegor har gjort, gör och antagligen kommer fortsätta med till tids ände. Drakar, damer i nöd, medeltida slott och uppfyllda profetior har en speciell plats i våra hjärtan – utslitet eller ej.

Däremot förmedlar Capcom sitt epos på ett smärtsamt taffligt sätt. Omgivningarna saknar karaktär, färg och detaljer som gör dem unika och omistliga. Världen känns nästintill gränslös men vad hjälper det när den inte lever? Träd och buskar vajar lätt och vackert i brisen men efter några timmar slutar jag bry mig om vad som väntar bakom nästa grådaskiga kulle. Oftast är det en oändlig upprepning.

Bakom varje besinnigslös babar står en skrajsen dam i nöd.

Världens invånare kan man tycka borde bidra med liv och puls. Men karaktärerna mitt sällskap möter gör knappt en ansats att röra på läpparna – vilket i och för sig inte gör så mycket. Dialogerna gör stundtals ont att lyssna på och det spelar knappt någon roll om det är en biroll eller en av de tyngsta personerna i berättelsen. Kvalitén på det grafiska och på berättelsen är med få undantag hopplöst akterseglad. Där och då känns det som draken slet hjärtat inte bara ur hjälten, utan ur hela äventyret.