Trollkarlssimulatorn lyckas förtrolla till den grad att Playstation Move för första gången på evigheter känns meningsfull.

Djupt inne i ett skåp, bakom en utsliten PS2:a och en duo kantstötta Dual Shocks hittar jag min Move-kontroll. Den är grå av damm och så gott som oanvänd. Vilket egentligen är fruktansvärt synd. Ställd bredvid Wiimote och Kinect har den en exakthet och respons som får de andra att framstå som taffliga reliker. Men jämfört med de andra har den också ett spelbibliotek som framstår som pinsamt: #Get Fit With Mel B!? #Kung Fu Rider!? #The Shoot!? Skjut mig.

Trollkarlsäventyret #Sorcery är ingen räddande ängel för #Sony men det är ett bra spel, i sina bästa stunder till och med riktigt bra. Finn är trollkarlslärlingen som tror att han redan är en mästare och tillsammans med kattflickan Erline hamnar han mitt i en trolsk fantasyvärld med tinnar, torn, troll, oändliga trappor och mardrömsdrottningar. Mellansekvenserna presenteras snyggt i form av en animerad, levande sagobok. Banalt och simpelt, javisst, men det finns något naivt som gör att mitt hjärta kapitulerar inför berättelsen.

Skjuter du blixtar genom en eldvägg omvandlas de till eldbollar. Fiffigt.

Men Sorcery är främst en hygglig ambassadör för Move. Viftfunktionaliteten finns bortom varenda stuga, vid toppen av varje stentrappa. Du vrider om nycklar, lagar broar, skakar brygder och dricker dem sedan genom att vända upp och ner på kontrollen. Man kan tycka vad man vill om den rörelsekänsliga konsolgenerationen men här hittar den verkligen sin plats. Det är inte lika hög "Åh, fan"-faktor som i fjolårets #Skyward Sword och vid ett par tillfällen sade min handled ifrån av det monotona Move-viftandet. Men det passar in, det känns motiverat, ja, ibland rentav lite magiskt.

Trollkarlssimulatorn har å andra sidan långtifrån produktionsvärdena av ett Zelda-äventyr, vilket märks på sina ställen. Det är onödigt linjärt och möjligheten att förvandlas till djur för att ta sig framåt är mer av kosmetisk karaktär; en inte särskilt genomtänkt gimmick vi hade kunnat klara oss utan.

Mellan striderna finns det plats för (åtminstone lite) utforskande.

Kärnan i spelet är striderna, som inte påminner så lite om shoot 'em ups. Illvilliga alver och gastar radar upp sig på löpande band och du tar kål på dem genom precist viftande med elementen eld, is, vind och jord. Att sikta rätt fungerar, men lite för ofta far eldbollarna och blixtarna i helt galna vinklar och när skärmen svämmar över av fiendehorder finns inte tiden till finliret som behövs för att hitta rätt. Så det är stabilt men långtifrån klockrent, särskilt när de mest intensiva striderna tenderar att bli ett våldsamt vulkanutbrott av "vifteri". Vissa ser en tjusning i det, min ömmande handled gör det inte.

Men det är ju ändå en slags pojkdröm, den att svinga ett trollspö och att utvecklas från rookie till mästarmagiker. Så ofta är det med en känsla av upptäckarglädje jag tumlar runt i de skimrande skogarna och ner i de dunkla grottorna. Jag brygger drycker som gör mig starkare, utvecklar mina formler och myser ikapp med sagoboken som tar form. Move-kontrollen blir i min fantasi en mäktig trollstav och det är skvatt omöjligt att inte trivas – en molande träningsvärk till trots.

Skicka en rättelse