Som datoridrottare drabbas jag alltid av två känslor inför den här sortens spel: förhoppningen att just det här spelet ska vara precis så bra som jag önskar, samt cynismen att eftersom det är ett officiellt evenemangsspel hoppas utvecklaren sälja på namnet och skiter i spelet. I det här fallet lyckas faktiskt utvecklaren #Sega Studios Australia bevisa att jag har fel ibland.

En del utsikter är spektakulära... eller något sånt.

Låt oss sparka loss med den olympiska delen av spelet, eftersom man skulle kunna tro att det är den största och häftigaste delen. Det är det inte, men det är en annan sak.

Den olympiska biten är bara för en spelare och handlar om flera dagars tävlande mot datormotståndare. Hur bra dessa är och hur många dagar du spelar beror på vilken svårighetsgrad du väljer. Varje dag väljer du två grenar att tävla ifrån ett bestämt utbud, så du kan till viss del anpassa vad du vill spela. Därefter rasar kampen i en kvalomgång och i bästa fall en finalomgång, och målet är att samla på dig så många medaljer som möjligt.

Det krävs en pilbåge för att försvara sig mot modepolisen.

Men det är som sagt inte i den olympiska delen som den stora behållningen finns, det är i de extra tävlingsmomenten.
Events Play är enkelt uttryckt möjligheten att välja bara de grenar man vill tävla i, bjuda hem upp till tre polare och sedan kämpa av hjärtats lust. Alla platser som inte upptas av humanoida irl-spelare kompletteras med datormotståndare. Men man har tänkt till. På samma sätt som du skapar spellistor i Spotify kan du skapa spellistor med tävlingsmoment och spara den för att använda igen senare. Och inte nog med det, man behöver inte tävla alla mot alla. Mänskliga spelare kan gadda ihop sig i par och tillsammans representera ett land, vilket är en toppenidé.

Idrottsfest

Party Play är som en mindre seriös version av Events Play, där avsikten är... tja, party, helt enkelt. Tävla i grenar som prickkastning med spjut, arkadbågskytte och liknande lagom oseriösa grenar. Det är också här som man kan spela med Kinect, vilket visar vilken partydel av spelet detta är.

Slutligen har vi den internationella delen via Xbox Live, och det handlar faktiskt inte enbart om att spela mot folk utanför det egna vardagsrummet. Innan du kastar dig in i tävlingarna väljer du vilket land du vill representera, och dina medaljer samlas på hög även för nationen du representerar. En underhållande liten twist på onlinetävlandet som tillför utan att trassla till det för spelaren.

Spelet skryter med att man har 45 grenar representerade. Som alltid med den här typen av spel är det något man får ta med en nypa salt. Siffran stämmer visserligen, men till exempel är skillnaden mellan löpdistanserna 100 och 200 är bara distansen du springer. I 400 meter sprint har man lagt på en ynklig uthålighetsaspekt vilket man kompenserar med att ha herr- och damlopp vilka är identiska. Ska det räknas som en, två eller fyra grenar? Sega har givetvis valt det senare.

Tjohooo, jag kan se mitt hus här uppifrån.

Trots att det är ett sportspel känner man sig konstant befriad från svett och krampkänningar, till skillnad från exempelvis #Summer Stars 2012. London 2012 är inte någon handkontrolldödare där man ska skaka/trycka/vicka så snabbt som möjligt. När det gäller hög fart (som till exempel vid löpning, ansats i spjut och längdhopp) handlar det i stället om att trycka på A-knappen ”lagom snabbt” för att pressa upp en stapel så att den ligger inom ett begränsat område. Håller du dig innanför området ökar farten och området blir mindre, men för fort eller för långsamt, då tappar du effekt men området blir större. Det handlar alltså mer om precisionshastighet än att trycka så snabbt som möjligt. Vilket man tycker bäst om, och därmed vad man tycker om just London 2012:s lösning, handlar mest om tycker och smak. Även resten av spelet handlar mer om skicklighet än fysiska prestationer genom att man ska försöka hoppa i rätt vinkel, tajma avstamp på rätt plats och så vidare. Jag tycker att det fungerar utmärkt eftersom det kräver en kombination av snabbhet och skicklighet, och man kan spela i timtal utan att armen domnar och svetten rinner.

Jag inledde med mina två förutfattade känslor önskan och cynism. London 2012 uppfyller inte alla mina önskningar, men tillräckligt många för att jag ska finna ett stort nöje i spelet. Vad gäller cynismen hade jag helt fel. Sega Studios Australia har egentligen inte gjort ett officiellt OS-spel i traditionell mening, de har tagit olympiska spelen som förevändning för att göra ett bra sportspel.

Fotnot: Recensionen avser Xbox 360-versionen. Spelet släpps också till Windows och Playstation 3.