Återupplev de mest ikoniska ögonblicken från Final Fantasy-seriens långa och välrenommerade förflutna i ett musikspel som visar sig vara den mest lyckade FF-titeln på länge.

Final Fantasy-serien och jag har ett långt och brokigt förhållande. Under 1990-talet och det tidiga 2000-talet tillhörde serien mina absoluta favoriter och jag såg fram emot varje släpp med en närmast religiös högaktning. Men sen hände #Final Fantasy XI, #Final Fantasy X-2 och när jag bevittnade hela Fabula Nova Crystallis-fiaskot avslöjas i en biosalong under E3 2006 så började sakta, sakta det särpräglade och unika med Final Fantasy-serien att förtvina. Sedan dess har mitt intresse vittrat bort mer och mer, dag för dag, tills att jag numera inte längre bryr mig alls. Därför hade jag inte heller några förhoppningar på att ett spel med den fullständigt vansinniga tungvrickartiteln #Theatrhythm Final Fantasy skulle kunna förändra något.

Men. Det har det. Lite, åtminstone.

Klassiska Final Fantasy-fiender måste besegras i musikaliska slagsmål.

Låtarna är indelade i tre olika typer: field-, battle- och event-låtar. Field-låtarna är sidoscrollande banor innehållandes låtar med overworld-teman, medan battle-låtarna låter dig strida mot fiender till tonerna av de olika spelens stridsmusik. Event-låtarna bjuder på de mer dramatiska styckena, bildsatta med rullande mellansekvenser från de mest minnesvärda händelserna. De olika låttyperna har delvis olika spelmekanik, men gemensamt för de alla är att du behöver knacka, svepa och hålla nere stylus-pennan mot pekskärmen för att slutföra dem. Efter varje låt får de karaktärer du valt att spela som erfarenhetspoäng, och i sann Final Fantasy-anda levlar de upp och får tillgång till fler färdigheter som kan underlätta under banorna.

Förutom huvudläget där du spelar igenom väl utvalda stycken ur de tretton titlarna i Final Fantasys huvudserie så finns också utmaningsläget. Där kan du spela enskilda låtar på högre svårighetsgrader än i huvudläget och i Chaos-läget kan du möta bossar och farma föremål och kristaller för att låsa upp nya karaktärer och andra godsaker.

Framtiden i forntiden

Till skillnad från de andra sidospelen känns Theatrhythm Final Fantasy (jag har titeln på ctrl+v) faktiskt motiverat. Ljudbilden har alltid varit en av de absoluta höjdpunkterna i Hironobu Sakaguchis fantastiska berättelser. När ”Terra's Theme” eller ”Home, Sweet Home” ljuder ur högtalarna är det omöjligt för ett gammalt fan att inte drabbas av akut gåshud. Det är som att återse en barndomsförälskelse, efter alla dessa år. Känslorna frammanas omedelbart, trots all tid som förflutit är du plötsligt där igen.

Så känns det att spela Theatrhythm Final Fantasy.

Det är inget annat än ett kärleksbrev till de mest hängivna fansen. När jag knackar på pekskärmen i takt med min barndoms soundtrack och ler nostalgiskt åt de klassiska mellansekvenser som spelas upp framför mig på den övre skärmen så börjar återigen en gnutta hopp tändas om att Final Fantasy faktiskt fortfarande har något kvar att ge.

Återse minnesvärda ögonblick samtidigt som du hamrar på pekskärmen.

Cynikern i mig inser att spelets drabbningskraft är tätt knuten till minnena och de gamla framgångarna. Det är det förflutna som gör Theatrhythm så bra, inte nuet. Men, samtidigt. Ibland kan man behöva ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt. Theatrhythm Final Fantasy är inte bara ett välgjort, djupt och snyggt presenterat musikspel, utan det kan också vara ett tecken på något större än så. Antingen signalerar det här att #Square Enix insett att de behöver hitta tillbaka till rötterna och återuppliva det Final Fantasy många av oss bara har suddiga minnesfragment av. Antingen det, eller så utannonserar de Final Fantasy XIII-3.

Tiden får utvisa om det här är början på något större, eller om det bara är en parentes i spelhistorien. Tills dess nöjer jag mig med att maxa poängen på ”One-Winged Angel” och se framtiden i dåtiden.

Skicka en rättelse