Med en schysst blockflöjt slår man världen med häpnad - åtminstone som huvudrollsinnehavare i japanska actionrollspel.

Världen står i brand. Onda krafter har kedjat fast månen till planeten den kretsar runt. Befolkningen lever i skräck - och det finns givetvis bara en person som kan kapa kättingarna och återställa ordningen i världen. Japanska #Tri Aces senaste titel - det Xbox 360-exklusiva rollspelet #Infinite Undiscovery - börjar både krystat och forcerat, men inte utan viss knorr. I den ödesmättade bakgrundshistorian döljer sig den charmiga berättelse om den socialt debile flöjtspelare Capell. Capell fritas från ett fängelse av en gerillarörelse i tron om att han är utvald för att rädda världen. Misstaget gör i en handvändning Undiscovery - klichéer till trots - till en titel som befriande nog inte spelar på genrens sedvanliga strängar.

Okonventionell JRPG-titel

- Utmanar punkt efter punkt genrens oskrivna regler

Faktum är att den fumlige och sympatiske huvudpersonen inte är den enda punkten som särskiljer Undiscovery från den allt tätare skog av rollspel som debuterat på Xbox 360 det senaste året. I motsats till vad den japanska rollspelstraditionen föreskriver avhandlas allt i realtid, utan undantag. Inte ens menysystemet är förskonat; tiden i spelvärlden slutar inte att ticka med mindre än att du slår av konsolen. Undiscovery har därtill begåvats med en 20 minuter lång dygnscykel. När mörkret lagt sig begränsas de [[AI]]-styrda fiendernas synfält, ett speltekniskt grepp som öppnar för att obemärkt smyga runt strider. Det är inte #Thief, men likväl ett inslag som tillför spelet ytterligare en dimension.

Tri-Aces sätt att hantera tiden påverkar i högsta grad även spelets stridssystem. Precis som i företagets titlar i Star Ocean-serien är handgemängen synonyma med renodlad action. Att Undiscovery därmed tar ett kliv från det tvättäkta japanska turordningsbaserade sättet att lösa väpnade konflikter håller tempot uppe, i synnerhet när fajterna innehåller ett koordinationskrävande kombosystem som vanligtvis hittas i rena arkadtitlar. I ett förmodat försök att ytterligare utmana rådande konventioner är striderna dessutom helt integrerade i handlingen. Således representeras inte en mängd fiender av en enstaka 3D-modell, och således saknar också Undiscovery det särskilda stridsläge som annars är brukligt. Du som förväntat dig strategiinslagen från Final Fantasy eller #Eternal Sonata torde därmed tvingas tänka om - inspirationen kommer snarare från #Ninety-Nine Nights, #Wartech: Senko No Ronde och andra titlar som framhäver snabba reflexer före metodisk men långsam strategi.

[size=10]

(vänster till höger) Absurt stora svärd, volanger, spretigt hår och fängelsehålor

[/size]

I estetisk mening hamnar Undiscovery någonstans i konsolvärldens mittfåra. Grafiken är genomgående välgjord utan att vara uppseendeväckande. Den visuella stilen går - föga förvånande - i den cellshadade animegrafikens anda. Färgpaletten är nedtonad och bjuder inte alls på de kulörta omgivningar som annars är likgiltiga med asiatisk speldesign. Grafikerna har överlag gjort skäl för sina yen; animationerna tillhör spelvärldens absoluta toppskikt. Tillsammans med pompös och högtravande stråkmusik, välskriven dialog (engelsk - de japanska orginalrösterna finns ej kvar i Undiscoverys västerländska utgåva) och ett relativt genomarbetat personlighetsgalleri är spelupplevelsen stundtals riktigt engagerande, särskilt i de ögonblick som de stereotypa spretiga frisyrerna och de gigantiska svärden inte dominerar hela bildytan.

Hög ambitionsnivå

- God underhållning, om än med förbehåll

Att Tri-Ace varit verksamma i ett drygt decennium - och uteslutande i den lukrativa rollspelsbranschen - märks. Undiscovery har en ambitionsnivå som sträcker sig en bit bortom elektronikkedjornas budgetkorgar. Därför märks de plumpar som måste nedtecknas i protokollet extra tydligt. Talad dialog som ibland aldrig spelas upp (trots textremsor som fortfarande visas), ett savesystem som är låst till fasta och förbestämda punkter och ett antal småfel som aldrig borde ha passerat den välrenommerade förläggaren #Square Enix kvalitetskontroll irriterar. Avsaknaden av ett cooperative-baserat flerspelarläge är belastande - i synnerhet när man har hela Xbox Live-nätverket i ryggen. Likväl bjuder Tri-Ace på några kvällars god underhållning. Med en design som på ett nästan provocerande sätt frångår mycket av vad rollspelsnormen fastslår är Infinite Undiscovery en överraskning väl värd några hundralappar.

Skicka en rättelse