Spel – ett sätt att hantera en ful verklighet? Papo & Yo försöker skaka om med en obehaglig blandning av ångest, missbruk och missade möjligheter.

Speldesignern Vander Cabarello växte liksom jag upp med en alkoholberoende och våldsam far. I äventyrsspelet #Papo & Yo möts man först av hans dedikering till sin familj: ”Till min mor, bröder och systrar med vilka jag överlevde monstret i min far.” Berättelsen skildrar pojken Quicos sätt att hantera en situation där möjligheterna att kunna vara just ett barn är få förunnat. När spriten förvandlar hans pappa till en vandrande mardröm gömmer han sig i garderoben, och därifrån fantiserar han sig bort till en folktom sydamerikansk kåkstad där han kan leka fritt utan att behöva tänka på de tunga bördor som lagts på hans små axlar.

När äventyret, som ackompanjeras med musik från gitarrer, flöjter och kastanjetter, tar mig med över kåkstadens tak och avloppssystem påminns jag om att precis som fattiga bygger sina hem på sådant de komma över, bygger barn till missbrukare upp sina drömmar på de få varma stunder de fått uppleva. I Quicos påhittade värld har varenda liten detalj, från pussel till miljöer och karaktärer, en symbolisk innebörd. Han får hus att vandra, kritstreck att forma dörrar och små kuber att bilda broar när han manipulerar allt i sin omgivning för att kunna ta sig framåt.

En värre version av den rosa elefanten.

Men till slut kan Quico inte fly från sina problem och verkligheten kommer ikapp honom hur mycket han än spjärnar emot. I min barndom drömde jag mardrömmar nästan varje natt, i hans utopiska drömmar omvandlas inte bara miljöerna utan även personerna i hans närhet till metaforer. Leksaksroboten Lula är en av dem och även om det aldrig nämns är det inte svårt att lista ut vem den symboliserar – hans mor. I sina ord har roboten en bestämd men öm ton, och finns alltid där och hjälper honom så gott det går. Deras teamwork försvåras när han möter ett till synes ofarligt monster.

Efter att ha hittat det sovande i en hög med skräp tar han det med sig på sin väg. Till skillnad från Lula är monstret för upptaget med att äta och sova för att kunna hjälpa honom med spelets pussellösningar. Men istället för att lämna det bakom sig fortsätter han med villkorslös kärlek att tillsammans med Lula kämpa för att det också ska lyckas ta sig förbi hindren.

Monstermetaforer

Som barn till en missbrukare tvingas man ofta inta rollen som beskyddande förälder och det finns trick som underlättar ”barnvaktandet”. För Quico är det att locka monstret dit han vill med kokosnötter. Men det finns något annat i fantasivärlden vars kväkande får monstret att slänga alla kokosnötter åt sidan och rusa mot det – giftgrodor. De är elden som får den lättantändliga bomben i monstret att explodera. Om man inte lyckas eliminera grodorna i tid blir monstret okontrollerbart och rentav livsfarligt, och det enda man kan göra är att fly undan slagen medan man tänker ut en lösning.

Ibland träffar Papo & Yo rakt i hjärtat, men alltför ofta missar pusslandet målet.

Det var just den här delen av #Papo & Yo jag trodde skulle djupdyka ner i min ångest eftersom Cabarello vill att man ska gripas av samma empati, panik och sorg för monstret som han förmodligen gjort för sin far. Men, det gör jag inte. Jag känner inget annat än irritation över att man aldrig får samma känslor för monstret som Quico. Att man på grund av det hellre lämnar monstret bakom sig istället för att tråckla med massa pussel för att komma någonstans. Som om inte spelupplevelsen vore skadad nog av detta så innehåller Papo & Yo förvånansvärt många buggar. Karaktärerna låser sig och fortsätter springa även när man låter bli kontrollen. Det gäller även ospelbara karaktärer, och vid ett tillfälle höll det på att stoppa mitt äventyr för att monstret var fullt upptagen med att stånga en vägg. Det var först i slutet jag träffades rakt i hjärtat av spelets budskap – och grät så mycket att jag fick lämna rummet. En ångestkänsla jag förväntade mig ha spelet igenom men som jag besviket blev utan.

Även om jag och Vander Cabarello växte upp med samma problem skiljer sig våra synsätt radikalt från varandra. Min pappa är inget monster utan en man som flyr från sina egna problem. Och istället för att gömma sig i en garderob håller pappa sina monster borta genom att hålla sig kvar i berusningens dimma.

Skicka en rättelse