White space, också kallat negative space. Tänk dig att du skapar bilden av en fotboll, inte genom att låta pennan teckna själva lädersfären utan genom att noggrant måla gräsmattan runt omkring den. Illusionen av ett objekt och dess skarpa konturer när det egentligen bara är bakgrunden som syns. Det här är ett grepp som används för att låta läsaren, spelaren eller tittaren själv fylla i tomrummen – och därmed få både en personligare och rikare upplevelse än vad som varit möjligt om den som skapade bilden från början fyllt i allt själv.
William Gibson brukar nämnas som en av de som gjort det här på ett lyckat sätt (kanske är det också därför hans böcker åldrats så väl). Genom att måla med små detaljer, och utelämna stora delar av de vardagliga självklarheterna, låter han läsaren själv fylla utrymmet mellan raderna med värdefull information.
För oss som växte upp med pixeltunga tv-spel är det här ingen nyhet. Istället för att direkt tolka det som hände på tjockteveskärmen som äventyr med någon slags klossmonster såg vi förbi pixlarna. Hårdvarubegränsningarna gav bara vår fantasi en mäktigare uppgift. Ju fyrkantigare det var desto mer kunde vi själva brodera ut bilderna. En slags pixelimpressionism.
Ljust och fräscht!
#The Unfinished Swan bygger helt på det här. Spelaren kastar färg omkring sig för att kunna uppfatta världens konturer. Det som från början är en helt vit, obehagligt steril miljö blir ett par färgbollar senare en husfasad, en parkbänk, ett vattendrag. Under resans gång förändras världen, och så också din förmåga att interagera med den. Skuggor läggs till det vita, grönska skjuter upp längs väggarna och stora vattendrag breder snart ut sig över de tidigare så kala miljöerna.
Berättelsen kretsar en liten pojke vid namn Monroe. Pojken växer upp med en konstnärlig mor, som har lättare att påbörja projekt än att slutföra sina verk, i hemmet. Han är fortfarande väldigt ung när hon dör. Efter sig lämnar hon en mängd ofullbordade målningar, och pojken får bara ta med sig en till barnhemmet. Han väljer ut en tavla föreställande en svan, fullbordad så när som på ett par centimeter på mitten av svanens hals. En natt rymmer svanen ur sin tavla och smiter in genom en dörr pojken inte tidigare sett. Dörren är en portal in i en magisk värld där en maktfullkomling kung (röstskådespelad av Terry Gilliam!) härskar över allt – inklusive världens färger.
Vackert men ofullbordat
Spelmässigt är Unfinished Swan inte särskilt djupt. Silverpenseln som den lilla pojken bär runt på är som en paintball-pistol som orkar lobba i väg kulorna på sin höjd tre-fyra meter. Utmaningen, om det går att kalla den det, är att hitta vägen från start till mål. Den hjärtlöse skulle kanske likna det vid en simulering av hur det är att vara blind, då blir penseln din vita käpp som du får försöka känna dig fram med. Ju längre in i spelet du tar dig, desto mer avancerade pussel ställs du inför – även om spelet sällan är särskilt svårt. Det kan handla om att utnyttja fysiken för att öppna portar eller kasta vatten(!) för att få klängväxter att blomstra.
En av spelets mest ofärdiga svanar.
De allra finaste stunderna med Unfinished Swan upplever jag när jag målat mig igenom en bana, uppför en höjd för att sedan helt plötsligt vända mig om och se de svartslaskiga spåren efter mig. På ett sätt är det jag, spelaren, som skapar banan, upplevelsen och i förlängningen spelet. Utan min interaktion är spelet inget annat än en helvit rymd med ett par gulddetaljer och rosa ballonger slumpvist utplacerade.
Kanske hade Unfinished Swan tjänat på att ha ett lite tydligare tilltal. Som det är nu ramlar det lite mellan stolarna. En saga som är för långsam för ett barn och lite för trevande för att kännas riktigt vuxen. Men samtidigt är det en finstämd och tillbakalutad historia som gör en poäng av den interaktivitet som gör spelandet så unikt. Ett spel som till det yttre är lika hänförande vackert som Frank Millers Sin City-paneler var första gången jag såg dem. Ett spel med både hjärta och själ, även om det inte riktigt har kropp nog att backa upp det med. Jag älskar det faktum att spelet existerar, även om jag kanske inte blir förälskad i spelet som sådant. Ironiskt nog känns Unfinished Swan ofullbordat. Fast kanske är det bara jag som inte lyckas fylla i tomrummen?
