Ingen är bättre lämpad att sälja Nintendos nya konsol än Nintendos största hjälte. Även om spelnamnet råkar vara ironiskt.

Det var 16 år sedan vi sist såg ett nytt ordinarie inlägg i Mario-serien åtfölja en ny #Nintendo-konsol, och som nostalgiker mjuknar man således lätt inför tanken att få tillbringa julen med Wii U och #New Super Mario Bros. U. Det avråder jag ingen från att göra – som en färgklick i det våldsamma spelklimatet gör Mario som alltid underverk! Men. Det är inte riktigt så enkelt. I denna intensiva färgklick finns förstås nyanser av grått.

Bowser och hans dysfunktionella familj organiserar sig så för att ånyo knycka prinsessan (kanske i ett försök att avla fram fler vanskapta, humanoida skräcködlor?) och sedermera hålla henne inlåst i ett torn. Det ger en gladlynt Mario och hans bror samt svampvänner ännu en ursäkt att tjoa och tjimma sig fram i sidled längs landskapen, där även fienderna tar glädjeskutt i takt till musiken, för att slutligen komma till undsättning. Möjligtvis få en liten platonisk kepspuss. Allt enligt traditionen.

"New"?

Det finns onekligen en ironisk laddning i titelns prefix "New", för aldrig har Mario känts så traditionell och trygg som i det moderna påfundet #New Super Mario Bros. – den bästsäljande följetongen som knyter an till rötterna. Den omedelbara enkelheten i speldesignen är genialisk och förtjänar all kärlek den kan få, men problemet med den här formulan är Nintendos egen lättja och bekvämlighet. Man kommer helt enkelt undan med repetition och noll förnyelse, genom att hävda att det är en hyllning till Marios arv.

27 år efter debuten blir Mario högupplöst.

New Super Mario Bros. U är alltså, om man bortser från #Nintendo Land, flaggskeppet för Nintendos nya konsol Wii U, och om innovation åter är ledordet gör man med Mario-inlägget inga ansträngningar att framhäva detta. Visst, man kan inte påstå att det är något fel på formulan i grunden. Åtta temavärldar – någon präglad av isig halka, en annan fylld av kvicksand, en tredje med högtflygande balansakter bland fluffiga moln, och så ska det förstås simmas – en ständigt återkommande Boom Boom som markerar att man hunnit halvvägs, några förvirrande spökhus, och så mot varje världs slut konfrontationer med en av Bowsers sju bastarder i lavaborgar. Man behöver inte tillhöra det äldre gardet för att ha gjort det förut. 2009 års #New Super Mario Bros. Wii är knappast lastgammalt.

Små nymodigheter

Som bekant blir det som bäst i sällskap av några goda vänner. Eftersom man stöter in i varandra och kan kivas är visserligen fyra stycken på samma skärm ofta smått kontraproduktivt – men alltid hysteriskt i sig. I och med introduktionen av spelplattan för Wii U kan en deltagare i sin tur fatta den och bidra till stöket genom att peka ut plattformar på banorna, men också trycka ihjäl fiender och tända olika bonusblock.

Översiktskartor som denna ger ordet "New" i titeln en lätt anstrykning av ironi.

Men bortser man från den lilla nymodigheten, eller faktumet att spelet kan "krympa" till en enspelarupplevelse på plattans skärm om man så önskar, känns inte bonusföremålet som förvandlar Mario-lagets medlemmar till flygande ekorrar som någon märkbar förbättring. Att Nintendo tidigare återupplivade tvättbjörnsdräkten kunde man godta eftersom den erbjuder flexibla möjligheter offensivt, defensivt och rörligt. Men det begränsade glidflygande och klängande som ekorrevingarna ger känns mest ointressant. Som ett aktivt sätt att manifestera en försämring. Jag kommer på mig själv med att sakna den gyllengula slängkappan från #Super Mario World.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse