Ingen är bättre lämpad att sälja Nintendos nya konsol än Nintendos största hjälte. Även om spelnamnet råkar vara ironiskt.

Apropå referenser så är de många i New Super Mario Bros. U. Nintendo försöker spela på alla våra känslosträngar genom att fylla världarna, om än bara vid enstaka tillfällen, med en klassisk fiendeflora från #Super Mario Bros. 1 och #3 men framför allt Super Mario World. Lömske trollkarlen Kamek, som förtrollade och förstorade fiender i #Yoshi's Island, härjar också åter, men inte alls med samma experimentlusta som i den kritklottrade klassikern.

Om en Yoshi höjer spelglädjen rejält, vad händer då med fyra Yoshi på skärmen samtidigt?

Ja, Yoshi förekommer också. Jag älskar den varelsen och vad han gör med Mario-spelmekaniken, och hade därför gärna sett riddjuret i ännu större utsträckning. Men tillsammans med sina olikfärgade bebismotsvarigheter, varav en lyser upp mörker där han bärs fram och en annan rapar bubblor, hinner han iallafall fylla sin funktion.

Utmaningar

När man stökat igenom det ordinarie spelet finns ett antal frikopplade utmaningar att ta sig an. Här testas alla tänkbara färdigheter – man kanske ska samla flest mynt, hoppa högst och längst eller bara tjurrusa genom en bana på kortast möjliga tid. Mest intressanta är samarbetsmöjligheterna mellan en spelare som ska ta sig fram och en styrplatteassistent, som alltså bidrar med plattformar för att lösa problem och ta spelaren över stup och hinder. I övrigt eskalerar utmaningarna mest till absurda nivåer som för att dra ut på och förhala livslängden ytterligare.

Stjärnorna på stjärnorna.

Det finns något historiskt med att äntligen få uppleva Mario i HD. Och man blir alldeles vattnig i munnen vid blotta tanken på ett nytt #Super Mario Galaxy. Känslan kan jämföras med att skaffa glasögon – den tidigare suddiga världen har plötsligt fått skarpa konturer och en nyvunnen lyster. New Super Mario Bros. U ser fantastiskt ut på tv:n – inte lika överväldigande på spelplattan. Problemet stavas komprimering och har att göra med den bild som Wii U orkar strömma ut till plattans skärm. Resultatet blir lite murrigt på grund av dessa artefakter och drar tankarna till nätvideor. Även om det absolut inte är någon katastrof börjar man genast undra om det inte går att utnyttja kvalitén på plattans skärm bättre än såhär.

Stabilt men rutinmässigt

New Super Mario Bros. U är lika självklart som det är säkert. Ett habilt Mario-hantverk. I det finns också tyvärr en påtaglig feghet. Nintendo visar inte alls på samma hunger, iver och uppfinningsrikedom som vi historiskt sett i hoppen från Super Mario Bros 1 till 3 till World, via Yoshi's Island. Ironiskt nog är det just dessa förlagor man försöker hylla och ta vara på, genom idel kära återseenden. Problemet är också att man hunnit mätta behovet med New Super Mario Bros Wii, som är närpå förvillande likt.

Att Nintendo således inte ens försökt fylla på med nya spännande bonusföremål eller egenskaper, eller i större utsträckning tagit vara på spelplattan mer än bara i form av plattformspetande, är på alla sätt bortkastad potential. Och som för att ständigt påminna en om återvinningen ekar de alltför välbekanta och syntiga "wah"-körsångerna till samma musik som i Wii-föregångaren. New Super Mario Bros. U är helt enkelt rutin, om än extremt välgjord och utstuderad sådan.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse