Alltsedan vetenskapligt tänkande började vinna mark under 1700-talets upplysningstid har tron på det oförklarliga tappat mark. Likväl får obegripligheter oss fortfarande att tappa fattningen. Monolith sammanför de båda trosriktningarna i Condemned, ett spel som pendlar mellan våld, vett och pur skräck.

80-talet var ett skräckens årtionde. Även om fenomen som Lili & Susie och benvärmare var nog så fasansfulla stod dåtidens filmutbud för de riktiga pulshöjarna. Massmördare med livsglada (läs: kåta) ungdomar som primär måltavla återkommer gång på gång, till exempel i Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street och Motorsågsmassakern. Den sistnämnda släpptes redan 1974 men fick massiv uppmärksamhet när tv-programmet Studio S drog igång videovåldsdebatten hösten 1980. Då som nu innebar censursnack markant ökat intresse för farligheten i fråga. Efterfrågan på både filmen och videobandspelare sägs ha skjutit i höjden när debattvågorna svallade som högst. Jämför med Postal 2-bråket häromåret - hade någon köpt skräpet om inte TV 4 förfasat sig på bästa sändningstid?

Jag är ingen stor vän av skräckfilm. De är alltför ofta förutsägbara och bundna av genrens konventioner, men den två år gamla Dawn of the dead är ett lysande undantag; blixtsnabba och ohyggligt aggressiva zombier är exakt rätt väg att vandra för att kasta omkull förväntningarna, vilket ju faktiskt är vad skräck handlar om. Ungefär samma känsla infinner sig i inledningen av Condemned: Criminal Origins, Monoliths skräckpangare som gjorde entré på Xbox 360 i vintras och nu också släpps till pc.

Någon zombieexplosion à la Dawn of the dead är det emellertid inte fråga om. Istället plockas det friskt från allehanda filmer och spel: introt snor oblygt Se7ens dystopiska textremsor och handlingen känns igen från både CSI och Arkiv X. Du axlar rollen som Ethan Thomas, FBI-agent med seriemördare som specialområde och ovanligt god näsa för vad som hänt (och, visar det sig, kommer hända). Vid utredningen av ett särdeles bestialiskt mord går något väldigt snett: du blir överfallen och bestulen på ditt vapen, som sedan används vid mordet på två poliser. Som huvudmisstänkt är din enda utväg att fly och själv försöka hitta mördaren, en långt ifrån enkel uppgift då staden kryllar av galningar som av någon anledning anfaller allt levande med första bästa tillhygge. Lyckligtvis är du betrodd av en kollega på polisens labb och med hjälp av högteknologiska utredningsverktyg och en mobiltelefon samarbetar ni i jakten på den skyldiga.

Doom 3 gjorde bra ifrån sig när det gällde att framkalla järnoxidspår i underkläderna. I början, vill säga. För många förutsägbara monster och på tok för många långa och trånga korridorer fick skräcken att stagnera. Condemned vet att spela skräckkorten skickligare än så (korridorfenomenet undantaget, upplägg och bandesign är tämligen linjära). I fråga om fiendefrekvens och strider ligger det klart närmare The Chronicles of Riddick, det vill säga hyfsat med överraskningar och smått fantastiska man mot man-sammandrabbningar där du allt som oftast får klara dig utan skjutvapen. Att säga att miljön är interaktiv är att ljuga, men det finns gott om tillhyggen att plocka upp, exempelvis plankor och järnrör. En ständigt närvarande elpistol (bedövar fienden temporärt) gör tillsammans med en och annan yxa eller slägga att du aldrig behöver stå handfallen när du blir attackerad. Charlton Heston-tillbedjare får också sitt: pistoler, hagelgevär och automatvapen dyker ibland upp, men eftersom ammunition är en ständig bristvara finns inga situationer där du enkelt skjuter dig ur knipan.

Den ständiga vapenbristen är en effektiv spänningshöjare. En patron kvar - ska jag skjuta eller ta den tunga men långsamma brandyxan? Eller rentav en vindsnabb men ack så klen träbräda...? Zombietendenserna till trots visar motståndarna prov på hög intelligens: flyr om de hamnar i underläge och byter gärna - och obehagligt snabbt - till tyngre vapen om sådana finns att tillgå. Bortsett från (sällsynta) tendenser att fastna i miljön sköter de sig utmärkt och bjuder tungt motstånd; när flera attackerar samtidigt bör du se till att ha testamentet i ordning. Hård scriptning medför tyvärr att du ibland enkelt förutsäger deras agerande. Likväl, furiösa attacker med uppenbar hjärna bakom gör att du aldrig kan vara helt lugn.

Spelmotorn bidrar också den till en överlag kuslig stämning. Pixelskyfflaren är i grund och botten densamma som driver F.E.A.R. (också det från Monolith), så med rätt hårdvara under huven kan du se fram mot smått fantastiska ljuseffekter och ett i övrigt kompetent utseende. Fast räkna med buggar ("clipping"-problem, hoppig ljusstyrka) och smått löjlig överanvändning av bloom-effekter och HDR-teknik (se jämförande bilder ovan). Man hittar också rent slarv, till exempel klockor som alltid visar samma tid. Ljudfolk och röstskådisar sköter sina jobb, varken mer eller mindre: kompetent utan att glänsa på någon front, även här med viss buggighet. Kameraarbetet förtjänar ett särskilt omnämnande, svajigt på samma sköna sätt som i Riddick och med en ficklampa vars ljuskäglas oprecisa rörelser bidrar till ständig osäkerhet.

Fruktan för slafsig konsolportning infrias nästan inte alls. Möjligen kan oförmågan att hoppa skyllas på slapp konvertering, men den kan lika gärna vara en eftergift till bitvis såsig bandesign. Jag retar mig på att endast vissa dörrar och skåp kan öppnas (tidsödande letande är inte min kopp te) och blir smått upprörd när kartritaren inte orkar avgränsa banan med något mer fantasifullt än en fyra decimeter hög låda (eller som i skräckexemplet: ett snöre med torkande fotografier på...). Står man ut med dylika irritationsmoment fungerar styrningen finemang. Mus och tangentbord smider som i vilken anständig förstapersonsshooter som helst.

De ständiga jämförelserna med Starbreeze mästerliga spelversion av filmen Riddick får efterverkningar i betyget. Condemned är tack vare utvecklarnas insikt i mänsklig skräck - rädslan för det okända - ett ytterst kompetent stycke underhållning, som har vett att hålla igen på otäckheterna och därmed höjer effekten av dem rejält när de väl infinner sig. Och oroa dig inte för att vara sysslolös mellan dem. En klar guldmedaljkandidat - om det inte vore för en väl spretig story med linjärt upplägg, viss upprepning och rent slarv (bandesign, kontroller, grafik). Monolith får nöja sig med en svag silvermedalj som skulle glänst mycket vackrare om man orkat putsa den lite mer.

Testdator:

AMD Athlon XP 3000+
Geforce 6800 GT
2 GB minne

Skicka en rättelse