Metalliska skräcködlor, köttiga pansarvagnar och fullständig förödelse – Tank! Tank! Tank! har allt. Eller?

Jag vill verkligen tycka om #Tank! Tank! Tank!. Alltså verkligen. Här finns ju så mycket av det jag uppskattar, på så många nivåer. Ändå går det inte. Det här är ett spel där ruttet tecknade överkroppar ger dig kortfattade briefing-snack inför kaotiska uppdrag där du kastas in i en liten och begränsad arena för att under ett par minuters tid skjuta kanon (och samla på dig specialvapen som går att njuta av under en kortare period).

Delarna är fantastiska. Pansarvagnar och rullande artilleri, till exempel. Precis som med all sort militär design är det en fullkomligt vidrig uppfinning som är omöjlig att inte kittlas av. Ett av mina allra största guilty pleasures är att studera ingenjörskonst som helt och fullt skapats och förfinats genom århundraden av krig och ond, bråd död. Massiva monster är en annan del i Tank! Tank! Tank! som är rakt upp min allé. Ett av de första spelen jag kärade ner mig i var gamla arkadrökaren #Rampage, där mellanstadieversionen av mig gjorde kaos med storstäder i jättelik skräcködlegestalt.

Det finns vissa likheter med arkadklassikern Rampage. Tyvärr inte underhållningsvärdet.

Fascinationen för jättemonster består, även om det kanske är på ett mer distanserat sätt nu (med det sagt: ja, jag kissar lite av trailern till Pacific Rim). Det där med att göra kaos går ju igen i både pansarvagns- och monsterdelen. Saker som går sönder, och gärna med en stor smäll, är nästan alltid att föredra framför saker som är stabila och håller. Rent objektivt sett alltså.

Dåligt utan gimmickar

Tank! Tank! Tank! håller inte. Det bär sin uppsättning arkadgener på skjortärmen och kastar in dig (och en eventuell polare) i stridens hetta på typ tre sekunder blankt. I första kampanjuppdragen ser du dig själv blåsa jättestora robotspindlar från höghusväggar, spränga enorma rullande larver på vidsträckta gräsmattor och pumpa gigantiska gorillor fulla med överdimensionerade hagelskurar. Det borde ju vara coolt. Det är det inte. Och det här beror till stor del på den simpla styrningen och bristen på utmaning. Det uppenbara styrsättet har sumpats fullständigt, och att strejfa runt och lobba mordiska projektiler över sin egen axel rätt klurigt. Siktet är å andra sidan så fruktansvärt automatiserat att du inte behöver tänka på det förrän en bra bit in i spelet. Fram tills dess åker du bara runt, runt och hamrar på exakt alla knappar (som alla gör exakt samma sak). #Namco Bandai har inte ens brytt sig om att trycka in några gimmickartade pekskärmsfeatures.

Låter det nedstämt? När ett av spelets roligaste inslag är att välja hatt och/eller mask till ditt gamepad-fotade avatarface – ja, då är det inte mycket som ger guldkant. De olika pansarvagnsmodellerna är rätt snygga, på ett serietidningslikt sätt, och att låsa upp dem är en av de få morötter som faktiskt går igenom skärmen.

Ett spel där det roligaste är att skapa sin avatar har alla förutsättningar att få riktigt lågt betyg.

I det dedikerade multiplayer-läget lyfter spelet en aning. Deathmatch och Team Deathmatch är lika självklara som de är fantasilösa, men tillfredsställelsen i att skjuta på lokala, mänskliga spelare är alltid större än den då du skjuter på någon som bor i din tv snarare än sitter i din soffa. I My Kong-läget stöter vi på det patenterade asymmetriska flerspelarläget, där den med gamepaden spelar som metallisk gorilla som resten ska försöka göra slarvsylta av. Tyvärr är det ju också asymmetriskt i sin rolighetsgrad – det är framför allt gamepad-spelaren som får ha skoj.

Jag har testat Tank! Tank! Tank! i sin mer naturliga skepnad, i den där feta arkadväggen med färgglada fåtöljer och stående skärmar. Där och då, med några minuters speltid till kostnaden av ett par guldtior, var det ganska roligt. Kanske hade det gjort sig bra på din nya läsplatta. Men som lanseringstitel för en konsol som har problem med att hävda sig mot sex-sju år gammal konkurrerande hårdvara? Och för fyra-femhundra spänn? Då är det inget annat än ett hånfullt rån, klätt i attribut vi älskat sedan barnsben. Det hade kunnat vara så bra. Tänk om Namco Bandai närmat sig konsolversionen av Tank! Tank! Tank! på samma sätt som, säg, #Sega gjorde med Super Monkey Ball. Packa det fullt med fullständigt vansinniga spellägen, riktade särskilt mot multiplayer, bara och det här hade varit en helt annat femma. Nu är det enda rådet jag kan ge det här: skippa det här och köp någon av de senare delarna i kultklassiker-serien Earth Defense Force istället.

Skicka en rättelse