Kontroversielle Tomonobu Itagaki lämnade Team Ninja för snart fem år sedan. Hans arv går igen i Razor's Edge – men bara på sämsta möjliga sätt.

Slentrian. Det känns märkligt att använda det ordet om ett spel i en serie som i nästan alla fall och former predikat motsatsen till ”Less is more”. Vi har vant oss vid att #Team Ninja ska servera plusmeny på alla plan, oavsett om vi vill det eller inte. Svinvassa svärd, stenhårda oneliners, bröst som aldrig slutar dallra, blod i kubik – ta rollen som Ryu och det är oundvikligt att bli tvångsmatad med gälla, skrikiga intryck. Det har inte alltid varit bra, men under all den där kitschen och fullständigt humorlösa (och just därför makalöst roliga) tonen har det nästan alltid legat en stabil grund. Till och med när det gjordes till Nintendo DS levererade Team Ninja ett bra spel. Utsmyckat med bodybuilder-ninjor och smaklösa kvinnoporträtt visserligen, men fortfarande med väldigt tillfredsställande spelmekanik och slagsmålssystem.

Ett viktigt spel för Nintendo och Wii U – ändå inte helt motiverat.

När jag låter min fortfarande nya Wii U-konsol svälja #Razor's Edge, den #Nintendo-exklusiva #Ninja Gaiden 3-uppdateringen, känner jag inte riktigt igen mig. Även om det ser ut precis som vanligt.

Världen står under hot och London har redan fått smaka på vad som komma skall. Terroraktionerna har kanske tidernas mest osannolika avsändare, men de kallar specifikt på Ryu Hayabusa. Alkemister är en utdöende sort, och i allra högsta grad ofarliga, som sysslar med att på låtsasvetenskaplig väg försöka framställa guld och få evigt liv. ”Lords of Alchemy”, terroristerna som gör allt för att terminera Ryu i Razor's Edge, är däremot riktigt elaka. Ryu flygs till skådeplatsen bara för att bli av med sitt kära draksvärd – och belönas istället med en förbannelse som ständigt behöver matas med döda själar för att inte ge sig på sin värdkropp.

Blodet rinner av, bara slentrian kvar

Historiskt sett har jag inte haft något emot Team Ninjas hantering av Ninja Gaiden-serien. Sigma-spelen har känts som mäktiga komplement till redan fina spel. Med Razor's Edge har jag svårt att känna att det är motiverat. Det har naturligtvis med grundmaterialet att göra. Ninja Gaiden 3 var bra men inte heller ett särskilt spännande spel. Razor's Edge är bättre, men det räcker inte. Det spelar ingen roll att det nedladdningsbara materialet kommer på skivan, eller att allting in absurdum duschas i blod. För när allt det där röda runnit av så är det bara slentrian kvar. Förutsägbara mellansekvenser där pajiga manusförfattare försöker bända våra känslosträngar ur fas med klumpiga verktyg. Våg efter våg efter våg av lättglömda fiender och bisarrt fula bossar. Utmaning som alltför ofta slutar i ren frustration. Och ”Att utforska Ryu Hayabusas mänskligare sidor” är en ambition lika dum som den låter. För vem är, ärligt talat, intresserad av narrativt djup i ett Ninja Gaiden-spel? Vilken sorts karaktärsutveckling skulle kroppsbyggar-ninjan kunna erbjuda? Team Ninja har slut på idéer och har inte resurserna för att fortsätta på den väg Itagaki framgångsrikt (det måste man ju ändå säga) slagit in på. Att försöka ympa in själ och mening för att backa upp att serien är ett sjunkande skepp. Det är sådant här som gör att vi får filmer som Dagissnuten.

Ayane från Dead or Alive är ett av få nya inslag som känns pigga.

Ett av de nya inslagen i Wii U-versionen är att lilahåriga bystprinsessan (eller liknande osmakligt ord för att beskriva ofräsch karaktärsdesign) Ayane från Dead or Alive-serien är spelbar. I originalversionen gjorde hon bara ett snabbt inhopp, men här får spelaren både spela igenom en sidohistoria i rollen som Ayane och få sällskap av henne i andra delar av spelet. Oavsett vad man kan tycka om karaktären i sig är det faktiskt både intressant och lite roligt att få testa en annorlunda approach, jämfört med Ryus slagsmålsstil, i spelet. Annars är det ont om saker som gör att valet av plattform är motiverat. Den skärmbeprydda gamepad-kontrollen tillför exakt ingenting.

Det är oändligt olyckligt för Team Ninja att Razor's Edge släpps just nu. Nu krockar det nämligen med ett av första kvartalets allra mest positiva action-överraskningar. För samtidigt som Team Ninja slirar runt i sin egen historias efterbörd, och aldrig riktigt lyckas ta sig där ur, levererar #Ninja Theory en nyversion av #Devil May Cry med bravur. Även om det inte heller är utan problem känns DmC så fruktansvärt mycket mer relevant 2013 än vad Ninja Gaiden 3 är. Det är också detta som får mig att inse att det inte är jag som tappat kärleken till den knappmosande, utmanande actiongenren. Jag har inte vuxit i från den. Team Ninja och Ryu däremot, har svårt att hänga med i svängarna.

Actiongenren är trång just nu. Risken finns att Ryu drunknar i sitt eget blodbad.

För Wii U-konsolen är det här ett viktigt spel, på samma sätt som #ZombiU var vid lanseringen. Nintendo måste visa att de menar allvar med att bredda publiken, nå spelare som fram tills nu valt Dual Shock framför Wiimote. Och visst, älskar du serien sedan tidigare utan att ha haft möjlighet att testa del tre kanske din Mario-maskin kan få vikariera som splatter-konsol. Själv låter jag Ryu tänka över sina synder samtidigt som jag återbekantar mig med en viss herr Dante.

Skicka en rättelse