Sedan avslöjandet 2009 har Raidens vassa äventyr dött, återuppstått och hunnit byta utvecklare. Men nu är det färdigt. Har Metal Gear Rising klarat prövningarna?

I #Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty dök Raiden upp som en joker från ingenstans och stal stjärnglans såväl som huvudroll från Solid Snake. Snopna fans världen över som hade förväntat sig ett nytt spel med Snake skrek högt i protest. Som nyrekryterad i specialelitstyrkan Foxhound och till en början utmålad som en oerfaren rookie var Raiden dessutom så långt ifrån den karlakarl som Snake var. Man kan säga att nykomlingen fick en minst sagt riktigt dålig start i serien, och det är inte direkt svårt att förstå hatet mot honom.

Delad glädje är dubbel glädje.

Så när Snake föråldrats och tänt sin sista cigarett i fjärde delen, #Guns of the Patriots, dyker Raiden återigen upp från ingenstans, nu som cyborgninja. Inom loppet av två actionspäckade minuter avrättar han Gekkos med blixtsnabb finess för att sedan vända sig till sin tidigare förebild och säga: "My turn to protect you Snake".

Med de orden har Raiden erövrat stafettpinnen. För i den coola klubben finns ingen plats för gubbar eller noviser. Nitton år efter det som skedde i Sons of Liberty är Raiden mogen och erfaren nog att kunna axla rollen som karaktären alla vill vara. Med styrka, skicklighet och intelligens som klår Solid Snakes flera gånger om tilldelas han sin egen spin-off. För att överbevisa sin värdighet spöar han en Metal Gear Ray det första han gör, som var bland de sista bossarna han mötte i Sons of Liberty.

Nytt spel, ny genre

Protagonistbytet innebär även ett byte av genre från smygaraction till ren och skär hack and slash. Detta för att spelmekaniken ska passa bättre ihop med Raidens nya cyborgninja-image. Om man är ett Metal Gear Solid-fan kan det uppskruvade tempot i spelet komma som en chock. Det gjorde det åtminstone för mig. Jag förknippar de tidigare titlarna med långsam action: att noggrant studera fienders rörelser, smyga sig fram, söva dem och gömma dem i skåp. Det sista man vill är att bli upptäckt, men här låter Raiden svärdet föra talan – och ju mer strimlor fienderna kan skäras i desto bättre.

Raiden tar ketchupeffekten till en helt ny nivå.

Trots att #Metal Gear Rising: Revengeance rent spelmekaniskt skiljer sig ganska mycket från tidigare spel har de alla en sak gemensamt – vikten av att studera fiendens rörelsemönster. Och här är bra timing nyckeln till framgång. Blockering, parering, kontring och rätt utförda svärdshugg är nödvändigt för att kunna ta sig framåt i berättelsen. Med tanke på att det är ett hack and slash-spel är både vapenutbudet och kombinationsalternativen ovanligt få. Så istället för ett hav av attacker tilldelas man några stycken att bli rysligt bra i. Spelet går ut på att få combo-räknaren att gå i taket. Ju fler kombinationer man lyckas få under en strid desto högre betyg får man.

Som spelare gör Raidens snabba tempo mig fartblind. Istället för att se honom som en blixtsnabb och smidig ninja ser jag alla fiender som tröga och klumpiga. Som Snake fick jag krypa fram, gömma mig bakom hörn och smyga mig på fiender. Som Raiden kan jag kuta fram till en fiende på öppen gata och hugga ner honom utan att omgivningen reagerar. Och skulle det vara så att jag blir upptäckt är det bara att hugga mig därifrån.

Det läggs ännu större tyngd i storslagna bossfighterna i Rising, kanske mest för att allt däremellan känns innehållsfattigt. Precis som förr består bossarna av enorma robotar och rysligt tåliga medlemmar från motståndsorganisationer. Och som vanligt möter man dem på tu man hand. Även om antagonisterna i sig är väldigt olika är striderna det inte, utan blir i slutändan en mätning i snabbhet och styrka.

"Hej på dig, jätterobot.

När striderna lider av brist på variation är miljöomväxlingar varmt välkomna. Allt ifrån stränderna och gatorna i det ockuperade Abchazien (som ligger mellan Ryssland och Georgien) till forskningslabb, flygbaser, bäcksvarta kloaker och japanska tempel med regnande körsbärsblommor avhandlas.

Men att influeras av och bygga ett spel på de där två minuterna av Guns of the Patriots blir ihåligt och uttjatande. Spelet kretsar endast kring striderna och att kötta med precision. Även om man slängt in snygg grafik, en berättelse, lite karaktärer och något slags politiskt djup i det hela känns allt det som utfyllnad. Trots att Raiden nu får möjlighet att växa som karaktär visar han sina åsikter på det enda sättet manliga spelkaraktärer i Rising kan: med våld och pinsamt framkrystad självsäkerhet.

Med gamla Metal Gear Solid-vanor inpräntade i mitt reaktionssystem, en förkärlek för hack and slash och (tro det eller ej) Raiden från Sons of Liberty är det svårt att helhjärtat ta sig an ett ihåligt poängbelöningsspel. Sorgligt nog är det nog så att de som kommer att njuta av detta fullt ut är de som aldrig upplevt Metal Gear Solid.

Fotnot: Recensionen avser PS3-versionen. Spelet är också släppt till Xbox 360.

Skicka en rättelse