En liten flicka blir av med sin allra bästa vän. I jakten på sin älskade nallebjörn hamnar hon i en trasig värld. Tyvärr är den inte det enda som är trasigt.

Som barn fanns det inget krav på att mina bästisar skulle vara av kött och blod. Så när jag tappade bort allt ifrån glaskulor till min favoritdocka kändes det alltid som att jag förlorat en vän. Det är vad flickan i #Finding Teddy råkat ut för. När hon ligger och sover krälar det ut en gigantisk spindel ur hennes garderob och kidnappar hennes nallebjörn. Besluten att ta tillbaka sin bästa vän följer hon efter monstret in i garderoben.

Det är lätt att förföras av den vackra retroytan.

Plötsligt hamnar hon i en tillsynes oskyldig, vacker fantasiskog. Men stämningen vänds upp och ned vid första mötet med en annan varelse. Mitt naiva intryck av den mysiga platsen krossas av att varelsen sväljer flickan hel – och en morbid fascination växer istället fram. Jag klickar villigt på allt i hopp om att se flickan mördas på bisarra sätt, som att få hjärtat penetrerat av en jättegadd eller kroppen ihjälmosad av en deprimerad sten. Men monstren är inte mordiska utan anledning. Precis som flickan färgats grå av saknad till sin nallebjörn är de färglösa för att något fattas i deras liv. När jag hittat och gett det de vill ha skiftar de från grått till guld, och ger mig gåvor jag kan använda mig av.

Finding Teddy är ett traditionellt peka och klicka-spel med pixelgrafik och retromusik. För att gå mellan platserna pekar man på pilarna i kanterna av skärmen. Sorgligt nog blir försöken till att plocka upp föremål och öppna mitt förråd en enda stor frustrerande peka-fest. Dessutom höjs och sänks musiken oavsiktligt om vartannat, och spelet kraschar konstant. När jag väl laddar om det har handlingen hoppat ett eller två moment framåt och det är inte ovanligt att jag börjar på ett område jag inte tidigare upptäckt.

Den vackra ytan döljer en trasig värld – och tyvärr ett trasigt spel.

Pusslen pendlar mellan att vara förutsägbara till på tok för komplicerade. Till de svårare hör detta: att försöka memorera budskap och ledtrådar som är kodade i noterna till sånger framförda av tondöva monster. Det är svårt att hålla spelglädjen i topp med kodade konversationer, konstant kraschande, instabil ljudnivå och massor med fetchquests. Spelet är i sig trasigt, och det krävs väldigt mycket tålamod för att orka ta sig hela vägen till slutet. Men för de som vägrar ge upp väntar en rörande final om något mer än bara materiell kärlek.

Fotnot: Spelet är släppt till Ios-plattformarna och kostar 15 kronor på App store.

Skicka en rättelse