Kratos är tillbaka för sjunde gången på nio år. Återigen arg, återigen törstande efter hämnd. Men den här gången också redo att pröva flerspelarlyckan.

Kratos begins. Typ. När den askbleke krigaren från Sparta återvänder för sjunde gången på nio år är det för att ta med oss till sina sargade rötter. Till en tid innan han störtade Ares, innan han blev gud. Men definitivt inte innan han blev arg. Det hetlevrade temperamentet var på plats tidigt.

Liksom mycket annat. #God of War: Ascension är tvärtemot vad namnet antyder inte något som får actionserien att lyfta. Det för den inte framåt. Det är kort och gott ett "God of War: Origins". Och det är synd. För just nu är vi inne i en generationsväxling, en tidpunkt som brukar vara makalöst spännande i spelvärlden. Det är nu #Santa Monica Studio ska omvandla sina tusentals timmar av Playstation 3-rutin till att göra den fulländade God of War-upplevelsen. Men icke.

Kratos sjunde äventyr är, som mycket annat nu för tiden, en prequel.

Kanske anade de varthän det barkade? Kanske var det därför studion valde bort en fyra på slutet och istället ser Ascension som ett slags bonusspel? Fanservice? Om detta vet jag naturligtvis ingenting men vad jag vet är att Kratos årgång 2013 inte får himlen att ramla ner.

Ascension vilar på trygga och vansinnigt underhållande grundpelare. Jag karvar upp huvuden på minotaurer, låter Kratos blad klyva brösten mitt itu på kvinnobestar. Med min eldmagi lyfter jag fiendehordar upp i luften – för att ögonblickligen vräka dem i marken. Det är långa combos och ett herrans blodbad, som ofta kryddas med spektakulära quick time events. Sådana som hatas av många men som i den godtyckliga mytologin funnit sin plats.

Och det ska sägas att God of War sedan länge huggit sig in i mitt hjärta. Men vi ska kunna kräva mer av Kratos, ja, åtminstone ett litet kliv framåt. Hämndens tre gudinnor – mordiska Tisifone, svartsjuka Megaera och arga Alekto – gör förvisso sitt bästa för att krydda berättelsen med monstruös girlpower. Och färden upp till snötäckta bergstoppar, ridandes på mekaniska ormar, är läcker. Liksom den långsamma restaureringen av en gigantisk staty.

Att kana nerför mytologiska byggnadsverk är roligare än du tror.

Jag rycks med av pusslen; de som låter mig vrida tiden fram och tillbaka, de som får mig att lägga pannan i djupa veck. Och det är faktiskt oväntat kul och inte alls krystat att låta Kratos använda de grekiska byggnadsverken som branta rutschkanor.

Och jag kan inte nog understryka vad den lilla, lilla kvinnan med den stora rösten gör för berättelsen. Linda Hunt ger det grekiska dramat tyngd och mening.

Men formulan är som helhet inte längre stekhet. Dessutom är Ascension oväntat härjat av buggar. Vid ett tillfälle begår jag flera oavsiktliga självmord eftersom Kratos försvinner ur bilden utan att kameran hänger med. En annan gång blir jag tvungen att spela om ett helt kapitel eftersom vinkeln vägrar vrida sig rätt och föra historien vidare. Kamerahanteringen lämnar alltså en del att önska, och det förtar en del av glädjen.

God(s) of War

Sida vid sida med den tio timmar långa kampanjen finns också flerspelardelen, som framstått både som en udda och skrämmande fågel. Udda, för att det markerar något helt nytt för God of War-fansen. Skrämmande, för att det de senaste åren inte funnits någon hejd på meningslöst multiplayer i många solospel. Eller vad sägs om #Dead Space 2? Eller vad sägs om Assassin's Creed? Ibland har viljan att hålla spel vid liv snarare stjälpt än hjälpt.

Och jag har svårt att bli upphetsad av Ascensions flerspelardel. Du spelar som en gudasänd krigare och tvingas ta dig an andra gudasända och – såklart – stjäla deras flaggor och se hur timern tickar ner mot noll. Det tar tio sekunder att förstå reglerna och ungefär lika lång tid att komma till insikten att det här knappast är the next big thing. Vill du ha en quickfix går det an att kötta dig fram genom ökenlandskapen och de roterande underjordiska labyrinterna. Vill du ha substans tycker jag du ska vända dig någon annanstans.

Flerspelarglädjen är flyktig.

Santa Monica Studios har satsat friskt, däri ligger inte problemet. Det finns mängder med vapen att samla på, rustningar att låsa upp och kraftfulla magier att släppa lös. Arenorna är genomtänkta, svårnavigerade och spektakulära. Det finns en tydlig hierarki för attackerna. Snabba gör exempelvis susen när du kontrar de starka och långsamma. Dessa kan å sin sida bryta igenom pareringar. Och visst har jag kul, särskilt när vi delas in i lag och co-op bereds plats. Men jag längtar aldrig tillbaka till matcherna när de tagit slut.

Problemet är egentligen lika tydligt som väntat: spelet hade mått gott utan multiplayer. Det känns som ett motvilligt och förvirrat inslag långt ifrån den bombastiska kampanjen. För oavsett om den senare knappast är nyskapande är det fortfarande där God of War är som bäst. Där jag stannar kvar. Och jag hade önskat att all kraft som lades på multiplayern hade lagts på Kratos ensamma kamp. Den hade i så fall kunnat bli ett mästerligt grekiskt drama.

Skicka en rättelse