Läderlapp och byggklossar i samma paket innebär en dubbel nostalgikick. Men har Lego Batman något mer att erbjuda än att känslosurfa på våra barndomsminnen?

Med Christian Bales väsande fladdermus färsk i minnet är det med extra förväntan jag tar mig an ännu en omtyckt karaktär som fått en dansk skalle (av plast). Lego Batman har dock mer gemensamt med den gamla sortens flygfä, det är mer Burton än Nolan och elakingarna är härligt serietidningsaktiga.

Spelkonceptet följer i stora drag de tidigare klossäventyren. Batman och Robin, en styrd av dig och den andra av en kamrat eller den artificiella intelligensen, ska rädda Gotham område för område och framgångsreceptet är oftast att banka sönder allt du ser. Danskarna har ju alltid varit lite mer radikala till sättet. Förutom att samla poäng, såklart också i Lego-utförande, hittar du byggklossar i skrotet som du genom att hålla in A-knappen sätter ihop till något användbart. Att kalla det pussel vore nästan att överdriva, lösningarna är oftast väldigt logiska och det kräver inte direkt något Monkey Island-tänk för att komma vidare.

Fler kostymbyten än på en popkonsert

Alla saknar de väldebatterade läderlappsbröstvårtorna

Hinder forceras inte bara genom byggande, runt om på banorna finns olika kostymer för hjältarna att svida om till, alla med en specifik egenskap. Med en kan Batman värpa bomber, en annan låter Robin knata på stålväggar och så vidare. Ett tvåsiffrigt antal timmar in i spelet har detta moment heller inte skapat några djupare pannveck, du behöver sällan jonglera med trikåerna för att ta dig framåt. Eftersom du heller inte kan dö utan bara återskapas när hälsan är slut kan vi konstatera att Lego Batman inte är särskilt utmanande men det bjuder gott på annan spelglädje. För att få lite variation får du också vid en handfull tillfällen hoppa in i olika Batman-kärror, bland annat den klassiska bilen och en vingförsedd båt.

Utan flinande Joker, ingen grinande Batman

Förutom att byggklossarna och den cape-försedda bovjägaren ger många breda nostalgiflin är återspelbarheten mäkta imponerande och halva spelet är dessutom tillägnad elakingarna. När du har dragit igenom den första episoden (av totalt tre, med olika story) där det gäller att spöa Gåtan och diverse välkända hantlangare låser du upp möjligheten att spela om samma banor, fast ur deras synvinkel. Du har även möjlighet till att återbesöka banor i ett friläge där du får välja vilka karaktärer du vill ta med och kan växla obegränsat mellan olika trikåer. Det senare är nödvändigt för att komma åt alla gömda föremål. Att maniskt samla varje liten pryl är alltid populärt hos undertecknad.

Tim Burton och serietidningar

Behöver man ha fler influenser?

Miljöer och grafik följer som sagt Tim Burtons och serietidningarnas upptrampade spår och de gör ett bra jobb för att skapa rätt stämning. Däremot har jag under mina speltimmar stött på ett par buggar, de flesta ganska harmlösa såsom att den datorstyrda följeslagaren fastnar i hörn, stegar och liknande. Mitt första möte med skurken Man-Bat slutade inte lika bra, efter ett par knogmackor skulle han enligt spelguider flyga upp i taket och kasta bomber. Istället flydde han fältet helt och det gick inte att klara av banan. Eftersom spelet inte använder sig utav checkpoints fick jag börja om från början, en halvtimmes spelande i onödan.

Nostalgi till sista klossen är Lego Batman i ett nötskal. Spelupplevelsen i sig är inget imponerande men ändå kan jag inte låta bli att ägna timmar åt att samla prylar, småfnissa och faktiskt börja undra vart min gamla låda med de danska byggklossarna kan finnas. Det är klockrent att spela med en kamrat eller yngre släkting och återspelbarheten är som sagt på topp. Med lite noggrannare buggstädning hade fyran varit lika säker som Jokerns leende, på grund av kodslarvet blir det istället en stark trea.

Skicka en rättelse