När MercurySteam försöker återupprepa succén med Lords of Shadow på 3DS far allt åt helvete. Och vi menar inte den mysiga plats där Castlevania hör hemma.

Jag anser mig själv vara konservativ i väldigt få frågor, men just när det gäller Castlevania, Dracula och vampyrer i allmänhet har jag svårt att inte riva av ett gubbigt "Det var bättre förr".

Satt i korrekt kontext är det naturligtvis löjligt eftersom mina främsta referenser skapades under 1990-talet. Francis Ford Coppolas ”Bram Stoker's Dracula”, ”En vampyrs bekännelse” och #Castlevania: Symphony of the Night gjorde alla enormt starkt intryck på mig. Kanske var det bara för att jag själv var i tonåren då, men jag är rätt övertygad om att också den drygt 700-årige Vlad III Dracul skulle vrida sig i sin grav om han visste vilken menlös popkultur hans blekfista släkte gett upphov till under det tidiga 2000-talet.

Nu vet jag visserligen inte om Vlad the Impaler (eller Bram Stoker för den delen) skulle ha mindre otalt med Koji Igarashi än till de som skapat serier som True Blood och Twilight. Men jag hoppas det.

MercurySteam gjorde något bra med första Lords of Shadows. Nu går det sämre.

"Så, vad har allt det här att göra med #Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate", frågar du dig? Allt, säger jag. Men framför allt är det ett sätt att säga: "Om det inte är trasigt behöver det inte lagas". Missförstå mig rätt, jag uppskattar faktiskt vad #MercurySteam gjorde med stationära #Castlevania: Lords of Shadow. Även där var jag naturligtvis misstänksam redan från början – serien har ju ingen strålande historia när det kommer till den där tredje dimensionen. Men det var ett ganska bra spel, ett faktum som inte hade så mycket att göra med att det var ett Castlevania-spel.

När det nu tar steget till det bärbara känns det dock betydligt sämre. Både på ett principiellt plan och på ett plan baserat på ett gäng timmars speltid. Game Boy Advance och Nintendo DS har konsekvent gett mig tvådimensionella Castlevania som varit fullständigt djävulska (på ett bra sätt, så klart). Mirror of Fate når aldrig så högt. Det är inte ens i närheten.

Ett unikt Castlevania, på gott och ont

Mirror of Fate utspelar sig 25 år efter händelserna i föregångaren. Gabriel Belmont, som spelade huvudrollen i Lords of Shadow, har förvandlats till Dracula och haft ihjäl människor både han själv och andra runt omkring honom älskat. Resultatet blir att Gabriels son och barnbarn bestämt sig för att påla skiten ur honom. Spelaren antar rollen som en handfull klassiska karaktärer – däribland Trevor Belmont, Simon Belmont och Alucard, för att utforska ett enormt och storslaget slott. Om något är manuset inte det vi kommer minnas det här spelet för, men det lyckas ändå sätta en smått unik Castlevania-atmosfär.

För det här är knappast en traditionell tur i #Konamis Dracula-värld. MercurySteam ska ha en eloge för att de vågar göra något nytt med en etablerad serie, men alla experiment kan uppenbarligen inte lyckas.

Belmont och kompani kastar sig in hård action, som om de vore Kratos.

Det enskilt största problemet med Mirror of Fate är att det försöker vara något det inte riktigt har täckning för. Som knappmosande God of War-klon funkade det som sagt ganska bra på stationär konsol. Men när det nu lyfts över till 2,5D i ett fixerat plan känns det ofta närapå klaustrofobiskt – och stridandet är inte alls särskilt tillfredsställande. Du kan blocka attacker, kasta dig undan icke blockbara attacker. Du kan jonglera fiender. Du kan knappmosa oändligt långa attackkombinationer. Du kan uppleva quick time events som visserligen ser rätt coolt koreograferade ut, men sällan skänker den där mäktighetskänslan de brukar kunna göra.

När det kommer till det visuella är det framför allt stilen som sticker i ögonen. Tekniskt sett ser det ganska bra ut – särskilt med tanke på vilken hårdvara det körs på – även om karaktärsdesignen och skärmuppdateringen lämnar en del att önska. Den konsolspecifika 3D-effekten gör sig faktiskt ganska bra. Den lite elake skulle säga att det är här, och enbart här, som Mirror of Fate faktiskt visar tecken på lite djup. Just djupen som en tredje dimension ger hade jag dock mer än gärna varit utan här. Castlevania var länge en av de sista serierna att hålla riktigt krispig 2D vid liv i en era där till och med de sidscrollande actionplattformarna fått en extra halv dimension. Den tiden tycks förbi.

Tekniskt sett stabilt, men estetiken sticker i ögonen.

Kontentan av de här båda problemen är att Mirror of Fate är ett okej spel, också om du bortser från dess släktskap med Castlevania-spelen. Men det funkar bara nästan. Det är lite klumpigt och frustrerande och blir lätt kaotiskt.

Satt på en skala där den ena extremen är Coppolas fantastiska filmatisering och den andra extremen smågothiska highschool-vampyrer hamnar Mirror of Fate närmare det förra. Men jämfört med många av de övriga delarna i serien har det inte särskilt mycket att komma med. Plocka då hellre upp dina gamla bärbara #Nintendo-konsoler ur kryptan och ge dig hän åt de tidlösa äventyren. Det håller de fortfarande för.

Tycker det är väldigt bra hittills, håller inte riktigt med om att det är en 2'a. Snarare 4'a för mig. :) 14/03 Jag håller inte med recensionen. Jag spela ut det igår och det kändes som en 4/5 enligt mig och ett av plussen är det nya stridssystemet. De gamla Metroidvanias hade för mycket fokus på stats och equipment som inte hör hemma i Castlevania egentligen.... 12/03 Konsolen är bra med mycket potential men själv kör jag alla spel med 3d på "off" En annan sak som jag hatar med 3ds är att de har uteblivit kantutjämning helt i många spel.. Så detta spel ser ut som skit men vissa spel ser bra ut tex Monster hunter ulti... 10/03 Castlevania ska vara i 2D sidescroller mode enbart! 09/03 Skräpspel till skräpkonsol.. är väll inte mer än rätt? 08/03 varför varför gör dom inte spelen till konsol eller pc istället för att göra dessa spel till små dinkitoys :P gör om gör rätt! 08/03 " även om karaktärsdesignen och skärmuppdateringen lämnar en del att önska" - that does it! Undvik detta så har vi kanske en chans att Iga hoppar tillbaka till de bärbara spelen, eller gör ett smashing 2d som är supervackert på stationärt! 08/03 Om dom ändå hade kört med 2D. 08/03 Det är ju två skolor kan man säga, de linjära actionspelen och Metroidvaniaspelen med mer äventyrande och utforskning samt utnyttjande av rätt föremål. Bäst i respektive skola brukar Dracula X och Symphony of the Night sägas vara. 08/03 Demon tyckte jag var ganska bra, får se när spelet dumpar ner i brevlådan om det är nå vidare 08/03
Skicka en rättelse