Mitt förnuftiga jag vet att hon är resultatet av en röstskådespelerska, en separat motion capture-skådis och säkert ett dussin animatörer, modellerare och texturerare. Ändå refererar jag till henne som en person. Jag kommer på mig själv att tänka “det där borta, Elizabeth skulle säkert tycka att det är intressant”. När kände du senast så för spelkaraktär i ett actionspel?

Hon dyker också upp bakom axeln när du som mest behöver det, som när du står inför en mekaniserad Starke Adolf och geväret säger klick. “Här Booker!” ropar hon och kastar ett extra magasin eller en flaska välgörande droppar, det som fyller på dina krafter. Hennes extraordinära förmågor kan dessutom materialisera saker såsom kulsprutetorn eller ett extra skydd. Små, små knep som gör henne delaktig. En del av kampen. Så säger min rationella hjärna medan mina läppar bokstaverar ett tyst tack.

Du underbara varelse

Helt hjälplös är du heller inte på egen hand. Det som har blivit en signum för Bioshock-serien, dina egna förmågor, som här kallas Vigors istället för Plasmids (eller magier om vi ska vara helt ärliga med varandra) är en lika stor del som tidigare. Till skillnad från det första spelet behöver du dock inte växla mellan dem och de traditionella vapnen. Vänster musknapp gör precis det du väntar dig i ett förstapersonsspel medan höger avfyrar dina Vigors: sådana du känner igen som eld och elektricetet till mer spexiga Undertow som är en vattenstråle som fungerar utmärkt att skölja motståndare över kanten med. Håller du in knappen kan du dessutom placera ut fällor som använder den valda förmågan i en otrevlig överraskning. Bioshock i ett nötskal, fast nu lite kanderade.

Livet är det som händer när du planerar för annat

Striderna är underhållande men framförallt tillåts du, nästan uppmuntras, att vara kreativ. Bergochdalebanerälsen är en del av det, både som en snabb flyktväg när du blir övermannad och ett sätt att överrumpla fiender från nya vinklar. Med spel som #Quake och #Unreal Tournament som stora favoriter uppskattar jag fokus på rörelse väldigt mycket och kan nästan sörja att multiplayerläget bortprioriterades. Det fanns stor potential att göra något unikt. Det är svårt att inte älska möjligheten att flyga genom lyften, landa på en attackerande luftbåt, slå ut motståndet och sedan lämna det brinnande skeppet genom ett våghalsligt hopp ut i tomheten och haka på stålrören i sista sekund.

Himlen är din

Trots detta känns konfrontationerna ibland som utfyllnad, särskilt i mittenpartiet av spelet som överlag tappar det momentum som den fenomenala inledningen drar igång. Irrational försöker hålla det fräscht genom att introducera nya vapen och Vigors men samtidigt gör rollspelsinslagen, möjligheten att uppgradera både bössor och förmågor, att jag gärna hittar några favoriter så att jag kan maximera dem. Jag minns fortfarande hur rörtången, med alla uppgraderingar, kunde bli ett av de allra dödligaste vapnen i första Bioshock.

Bioshock Infinite är i grunden ett actionspel men det bärs inte framåt av hur ofta eller bra du skjuter, det är snarare stunderna därimellan som definierar det. Triangeldramat mellan DeWitt, Elizabeth och den fantastiskt vackra (men samtidigt groteskt fula) staden Columbia gjuter en upplevelse jag inte kan släppa. Inte vill släppa. Jag önskar att jag vore du, som ännu inte gläntat på dörrarna till den flygande staden bland molnen. Vi kan kalla den himmelriket. Tro mig.