Det är inte lätt att vara lillebror, särskilt när storebror heter Mario. Men i Luigis lika spökliga som charmiga comeback vägrar han stå i skuggan. Nu är det hans tur.

Jag är svag för män med brunt hår och blåa ögon. Det samt favoritfärgen grön är något jag först i vuxen ålder genant kunnat koppla till min första förälskelse – och han är ju inte direkt Backstreet Boys-Nick, om man säger så. Jag kysste tv-skärmen när Luigi dök upp i Super Mario Brothers Super Show. Givetvis inte Danny Wells utan den animerad versionen. Jag hatade Mario för den oförtjänta uppmärksamheten han fick. Som fyraåring var argumenten inte de vettigaste utan snarare i stil med: "Mario är jättedum och ful! Luigi är snäll!" Så när den eviga birollsinnehavaren fick sitt alldeles egna spel i #Luigi's Mansion år 2001 var det mer än välkommet.

Man kan inte direkt anklaga Nintendo för att dränka oss i Luigi-spel.

Som barn var jag inte lika petig med spelkvalité som jag är idag. Så spelets blotta existens räckte för att infria alla mina önskningar om att få se min favoritkaraktär som hjälte. Tolv långa år och halva mitt liv har gått sedan dess. Förväntningarna har varit låga och genomsyrats av bittra fördomar om att spel med biroller sällan är välplanerade. Men med facit i hand känns det som att Luigi fått en ärlig chans. I #Luigi's Mansion 2 har månjuvelen som hänger över ständigt nattsvarta Evershade Valley blivit stulen och slagits i spillror. Uttrycket "tonårsrevolt" passar väl in i vad som sker i juvelens frånvaro. I sina hyss vänder spökena upp och ner på dalen, skapar allmän oreda och förstör husen de lever i. Luigi kallas in av spökforskaren Gadd för att gå till botten med vad som egentligen skett. I fem relativt långa kapitel utforskar man lika många kåkar, löser dess pussel och fångar vålnader, med dammsugare och ficklampa som enda vapen.

Minsta pinnstol spelar roll

Till ytan ser husen inte särskilt stora ut. Men #Next Level Games använder sig av varenda kvadratmeter och möbel. Rummen är tillfredsställt fyllda med olika fiender, varierande och kluriga pussel samt föremål att interagera med. Vid ett tillfälle hamnar jag ett rum med busiga spöken som spärrar av utgången och gör möbler osynliga. För att kunna ta mig därifrån behöver jag lista ut hur man enklast brottar ner gastarna i dammsugaren genom att utgå ifrån vilka attacker och skydd de har. Och när kusten är klar återställa de försvunna möblerna genom att fixera ljuset från ficklampan på dem. Möbler som i sin tur innehåller skatter och nycklar för att kunna ta sig vidare.

Luigi och de vänner och fiender han möter är oerhört charmiga.

Men att enbart utforska spökhus blir tjatigt efter ett tag, och spelet har några stora problematiska brister. Den allra värsta är att alla dessa tidskrävande moment inte har några sparställen. Svårighetsgraden är visserligen låg, men skulle man dö får man spela om hela uppdraget – och förlorar allt man har samlat på sig. Ytterligare ett stort störningsmoment är Gadds behov av att lägga sig i precis allt man gör. Precis som en farförälder som just blivit mobiltelefonfrälst ringer han stup i kvarten för att berätta vad man ska göra. Och nöjet i att klura själv försvinner.

Fast ändå; Luigis timida men ändå viljestarka personlighet värmer min själ, och den passar alldeles utmärkt in i Ghostbusters-atmosfären.Det är härligt att se honom tillsammans med Boo och Toad i annan kontext än den i Marios skugga. Det är trist att han inte får kliva in i strålkastarljuset oftare då pausen från de klassiska Super Mario-spelen känns välbehövlig. Next Level Games ambitiösa sidospår gör mig påmind om vad det var som fick mitt 4-åriga hjärta att slå snabbare – och Luigi förtjänar många framtida uppföljare.

Nej han är absolut ingen Navi :) det är ju ett extremfall dessutom. Fast hm. Om du inte stör dig på honom nu tror jag inte du kommer göra det sen heller. Fast ja vi får ju se. Men alla tycker ju olika helt enkelt. Ja, just nu är det faktiskt det. Håller... 03/04 Ja, man får ju alltid en markör dit man ska gå men vägen dit är ju inte raka spåret direkt. Vissa uppdrag säger han kanske att dörren är låst/borta och att man måste "find another way"...sen får man ju ta reda på vägen själv utan hans hjälp. Att tex dör... 02/04 Han säger alltid vart man ska gå och vad man ska göra. Ringer så fort man kommer in i ett nytt område eller ska utföra någon ny del av en uppgift. Det gjorde han genom hela spelet. Ja, tycker jag iaf. 02/04 Man får inte alls hjälp hela tiden, det är bara i början av spelet så man ska lära sig mekaniken och slippa läsa manualen. Dvs precis som men andra spel, allt som är nytt får en liten tutorial. Jag har spelat ett tag och det har vart riktigt klurigt bit... 02/04 Åh vad trist att man får hjälp hela tiden med vad man ska göra. Om det nu är så viktigt att anpassa spel så att de spelar sig själva, kunde man inte åtminstone få möjligheten att stänga av ALLA hints? Det borde vara obligatoriskt i spel.. :( 02/04 Tycker nog att spelet är värt mer än en 3'a. Av mig får det 4/5 (med snudd på 5'a). Det enda som drar ner betyget är sparsystemet. 01/04 Jag kan helhjärtat rekommendera detta till alla med ett 3DS, spelet besitter en underbar stämning och charm. 30/03 Jag har också alltid tyckt att Luigi får för lite cred. Han är ju den enda som fattar att ett hopp i Mario Kart är helt insane och skriker av rädsla. 29/03 Jo jag vet att det är samma spel, undrade bara varför undertiteln inte var med, men det gav du svar på! Well done :) Den intressanta frågan är visserligen varför dem valde att endast ha det så i Amerikat. 29/03 Samma spel :) Heter Luigi's Mansion: Dark Moon i USA och Luigi's Mansion 2 i resten av världen. 28/03
Skicka en rättelse