Det var med blandande känslor jag mottog beskedet att #Terminal Reality skulle göra ett spel baserat på teveserien The Walking Dead. Företaget har å ena sidan en hel drös med medelmåttiga produkter på sitt samvete, å andra står de bakom det mycket trevliga #Ghostbusters: The Video Game. Det fanns anledning till försiktig optimism. Och valet att fokusera på det bespottade brödraparet Daryl och Merle kändes både vågat och intressant. Kanske kunde vi få komma under huden på de hårdföra lantisarna? Lära känna dem och förstå varför Merle är ett sådant svin?
Här fanns potential, men Terminal Reality struntade i det, kastade ut berättarmässiga ambitioner genom fönstret och gjorde en bensinsamlarsimulator istället.
Måndag. Dags att åka till jobbet. Känner mig död.
Äventyret tar avstamp i en lantlig skogsmiljö där någon snubbe har sprungit vilse, och med jaktgeväret i högsta hugg promenerar jag runt i den Playstation 2-skimrande grönskan för att hitta honom. Några minuter senare anfaller zombier och världens undergång är, som väntat, över oss. Du axlar rollen som Daryl, och när hans farsa dör kastar han sig tillsammans med grannen in i bilen och ger sig ut på de farliga vägarna för att hitta sin gris till bror.
R.I.P. fina hammare
Under resans gång plockar man upp andra överlevare som man kan man använda i taktiska syften. Samtidigt som jag tar mig an huvuduppdraget skickar jag iväg min nya bekantskap Mike Swenson för att samla föda. Jag slutför min uppgift och återvänder till bilen för att upptäcka att Mike inte fullföljt sin. Killen dog i strid och jag misstänker att det är meningen att jag ska bry mig. Men vet du vad? Det gör jag inte. Det beror inte på att jag är macho till tusen, utan för att den enda interaktionen jag haft med herr Swenson är en handfull meningar när jag först träffade honom. Däremot sörjer jag hammaren jag beväpnade honom med. Den kommer jag aldrig se igen.
Bilar går som bekant på bensin, som lyckligtvis ligger utplacerade i röda dunkar lite varstans i apokalypsens Amerika. Det här är, tyvärr, själva kärnan i #Survival Instinct. Den ständiga jakten på bensin tvingar till flera stopp längs vägen och det är här upplevelsen rasar samman som ett illa konstruerade korthus. Dessa bensinjakter utspelar sig i småstäder som är copy/paste-varianter av varandra och som kryllar av zombier. Tanken är att man antingen ska smyga eller slå sig förbi de ruttna fienderna, men den trasiga spelmekaniken säger vänligt men bestämt nej.
Om du hoppas lära känna Daryl bättre lär du bli besviken.
Att smyga fungerar nämligen inte särskilt bra. Banorna är inte direkt designade för att skapa en spännande upplevelse för sluga spelare, utan fienderna står utplacerade i princip överallt i stora klungor som är praktiskt taget omöjliga att passera förbi obemärkt. Man kan slänga glasflaskor i omgivningen för att lura dem, men det resulterar oftast i att de springer rakt mot stackars Daryl istället. Det andra alternativet – att slåss – är livsfarligt. Slå in skallen på en ensam zombie kan verka riskfritt, men oljudet lockar snabbt till sig en lång kö med lik som tar nummerlapp för att spöa upp honom i ointressanta quick time events. Det är dessutom sjukt tidskrävande, och tro mig när jag säger att du inte vill spendera mer tid än nödvändigt på striderna i Survival Instinct. Sällan har det varit så urbota tråkigt att ha ihjäl någon. Hamra på R2-knappen och sikta mot huvudet, roligare än så blir det inte.
Så trots att Terminal Reality vill att vi ömsom ska smyga och ömsom slå oss fram i världen de konstruerat tillåter inte spelmekaniken oss att göra just detta. Det enda alternativet som duger någorlunda är att helt enkelt springa mellan dunkarna med drivmedel och hoppas på det bästa. Under flera timmar behandlar jag det som ett nödvändigt ont – något jag behöver kämpa med för att komma vidare, lite som att grinda i ett mmo-spel. Och jag ägnar mig pliktskyldigt åt sysslan tills jag inser att jag har helt fel: Att springa mellan olika punkter och undvika hjärndöda är inte någon bisyssla man ägnar sig åt för att komma framåt i spelet – det är spelet.
Kanske vore det en bättre idé att sätta pilen i sitt eget huvud?
Survival Instinct är fult, enformigt och extremt tråkigt. Det fokuserar väldigt lite på Daryl och Merle som personer, och manuset sträcker sig sällan längre än till uppgiften de för stunden har framför sig (vilket oftast handlar om att hitta bensin och bensin. Och bensin). Det här är inget annat än ett skamlöst försök att lura pengarna av trogna fans. Terminal Reality och #Activision borde skämmas, och har du någon som helst överlevnadsinstinkt håller du dig långt borta från det här.
