Hemsökta hus inspirerade av pop up-böcker får det att kittla i våra magar av förtjusning. Men barndomsdrömmen förvandlas snabbt till en trasig mardröm.

En pojke med ensamstående mamma flyttar in i ett gammalt och hemsökt hus. Varje gång han somnar hamnar han i dess förflutna. Tillsammans med sin nyfunna vän utforskar han i sina drömmar byggnadens alla rum, och nystar sakta men säkert upp dess mörka historia.

Det är svårt att inte lockas av #The Secret Castles inspiration från pop up-böcker – som är lite av en hyllning till något som för mig som treåring var mer exotiskt än världarna i #Super Mario World. Precis som i denna typ av böcker sticker vissa föremål, i detta fall möbler, ut från den fasta bakgrunden. Genom att använda gyroskopet på din smartphone eller surfplatta ändrar man perspektiv och kan upptäcka föremål som annars hade förblivit dolda för ögat. Precis som sidor i bildböcker är miljöerna i spelet begränsade till en bild av ett rum. Men ytan får nytt liv när man kan granska den både uppifrån och underifrån, frysa vyn och zooma in bland inredningen.

Storyn är lika tunn som bakgrunderna är överhopade av föremål.

Spel där varje föremål är en pusselbit av en svunnen tid får det att kittla i magen av förtjusning. Men handlingen är väl förutsägbar. Det dröjer inte lång tid förrän man i protagonisten Jonas drömmar förföljs av en fnittrande spökgosse och en illvillig gast. Och hoppet om en bra och nyskapande spelmekanik sjunker i samma takt som entusiasmen för berättelsen.

Problemet är att varenda liten sak är krimskrams för att dryga ut en annars otroligt tunn handling. Det är meningen att sakerna ska ge en större inblick i vad som skett i huset. Men inget av dessa sätts in i en vettig kontext eller används senare in i handlingen. För att berättiga spelmomenten är Jonas snabb med irrelevanta korta kommentarer om allt från leksakskronor: "So this kid planned on being a king? At least he was aiming high" och foton: "A picture of an old man? I somehow doubt this was his bedroom".

The Secret Castle faller på flera grepp och är inte i närheten av sin potential.

Istället för några få, väl dolda föremål översvämmas rummen av betydelselösa objekt. Att råka klicka på en del av skärmen resulterar nästan alltid i att man lyckas plocka upp något. Samtidigt är pekkontrollen trasig eftersom man ständigt fastnar för att vissa saker inte reagerar när man klickar på dem. Idén om ett spel i sann pop up-anda känns både fräsch och innovativ. Därför är det sorgligt att den enda egentliga hemligheten med The Secret Castle är utvecklarnas enorma slöseri på potential.

Fotnot: Spelet är släppt till Ios. En Android-version ska också släppas, men oklart när.

Skicka en rättelse