Magicka-skaparna Arrowhead byter fantasy mot 80-talets neon och stereotyper - tur att de behåller charmen.

Min generation har vuxit upp nu. Det är inte helt lätt att svälja det faktumet, men så är det givetvis. Vi har inte riktigt hamnat i medelåldern ännu men vi är gamla nog att känna sorg över vår kollektivt förlorade barndom och bära upp de kulturyttringar vi växte upp med. För åttitalisterna innebar det här kopiösa mängder videovåld, machismo och illa koreograferade eldstrider, ofta från länder med en avslappnad attityd till det här med säkerhet och hälsa under filminspelningar. När mina generationskamrater nu sakteliga tar över rodret för spelbranschen är det klart att det här popuklärkulturella arvet åter skönjer dagsljus.

#The Showdown Effect är skapat i samma neonbelysta nostalgianda som gett oss #Hotline Miami och det inkommande #Far Cry 3: Blood Dragon. Parodierna duggar tätt, blodet stänker som hallonsaft på ett röjigt pyjamasparty och alla stereotyper är inbjudna. En karaktär som absolut inte är Arnold Schwarzenegger slänger sig med repliker från Commando och Total Recall medan den suspekt oasiatiske kung fu-munken flygsparkar och levererar pseudobuddhistiska floskler. Tursamt nog är svenska #Arrowhead Studios (#Magicka, red anm.) kärlek för trött referenshumor lika stor som deras passion för tempoladdat och beroendeframkallande action.

När striden hettar till är det millimeterna som avgör vem som överlever

Showdown Effects retrokänsla är inte bara relegerat till det ytliga. Upplägget är simpelt nog att greppa på några minuter men mångbottnat nog för att det ska ta betydligt längre tid att på allvar behärska. Det är du, två vapen och en bana som du ska måla rött med dina motståndares hjärnsubstans. Till skillnad från liknande 2.5D-shooters räcker det inte med att enbart sikta och skjuta i samma väderstreck som dina måltavlor, utan du måste placera muspekaren exakt på deras kroppar för att träffen ska registreras. Det gäller alltså att vara petnoga med siktet för att inte slösar dyrbar ammunition i ett spänt läge, men också ständigt vara i rörelse så att du inte blir ett enkelt byte för andra. Tänk dig kull, fast med minst 40% mer ond bråd död.

Det kanske låter underligt men det spelet som Showdown Effect i sina bästa stunder påminner mig mest om är gamla goda #Goldeneye. Striderna är kompakta och intensiva, varje misstag eller misstimad omladdning kan innebära att man får en katana i tinningen. Varje match kan dessutom justeras med en salig blandning olika regler och inställningar – oändlig ammo, inga närstridvapen, instant death, eller min personliga favorit; inga vapen tillåts men alla dör efter en träff. Slappers only! Min lycka vet inte ord.

Utöver deathmatch finns även två nya lägen, One Man Army och The Expendables, som mixar upp anrättningen, men tyvärr verkar inte spelets klientel ha tagit dessa till sig. I dagens läge är det i princip bara deathmatch-servrar igång och även om jag fick chansen att gå några ronder i The Expendables lyckades jag aldrig få igång en enda One Man Army-match. Deathmatch eller inget, verkar det som, vilket är riktigt trist.

Omgivningarna går det knappast att klaga på. Synd att det inte finns fler, bara

Vad som håller tillbaka Showdown Effect från att bli en riktig utmanare är att det inte riktigt känns färdigt ännu. Dels känns innehållet lite futtigt med bara en handfull banor och karaktärer, även om planen uppenbarligen är att det ska fyllas på med nytt gojs allt eftersom. Tyvärr är det dock inte bara på det planet som spelet känns ofullständigt.

Ett något mindre problem, men som ändå drar ner helhetsintrycket, är att karaktärerna och arsenalen känns tämligen obalanserade. Alla tillgängliga kämpar skiljer sig enbart åt i att de har en unik specialförmåga vardera, men dessa varierar enormt i skala från ovärderliga till i princip värdelösa. Arnold-klonen har till exempel möjlighet att aktivera en sköld som gör honom immun från skada i några sekunder, medan Greven av Monte Cristo-wannaben bara kan skapa ett lamt giftmoln som är störtlätt att undvika. Givetvis innebär detta att de allra flesta servrar är proppsmackade med spelare som alla kör Arnie eller kung fu-gubben som kan utföra en brutal flygspark. Samma problem infinner sig med vapnen. Vänta bara på hur glad du kommer bli när du återigen möter ett lag som enbart laddat upp med lasergevär och raketkastare.

”Hallå, är det någon där?”

När jag skrev att retrokänslan inte bara var förpassad till själva spelet menade jag det på gott och ont. Det största problemet just nu är nämligen att Showdown Effect laggar riktigt, riktigt mycket och ofta. I ett spel där exakt plattformande och det perfekta siktet är livsnödvändiga så är det ett enormt bekymmer att spelet hakar sig som om servern befann sig i bronsåldern. Enligt Paradox överväger man att starta dedikerade servrar vilket borde underlätta problemet, men innan dess bör du göra dig beredd på förlorade uppkopplingar och hackiga matcher.

Gissningsvis är det här problem som kan, och kommer att, fixas i framtiden men det gör det också svårt att helhjärtat rekommendera Showdown Effect i dagsläget. Här finns receptet och ingredienserna för timtals av underhållande och beroendeframkallande multiplayer-fläskande men det känns som att Arrowhead inte lät härligheten koka färdigt innan den hamnade på tallriken.

Skicka en rättelse