Den prisbelönta indiepärlan Cart Life är ett hjärtskärande drama om jordnärda drömmar – och den snåriga vägen mot att förverkliga dem.

I Cart Life får vi följa och påverka tre människor under den viktigaste veckan i deras liv: Melanie ligger i skilsmässa med sin man och behöver styra upp företaget för att få vårdnaden om sin dotter. Vinny, som är beroende av kaffe och har svårt att behålla ett jobb, är tillbaka i stan för att sälja bagels. Jag påbörjar äventyret tillsammans med den tredje karaktären Andrus och hans pratglada katt Glembovski. De har tagit sig från Ukraina till Georgetown, USA i jakt på ett bättre liv. Han har skramlat ihop tillräckligt med pengar för att köpa ett litet tidningsstånd i stadens skumraskkvarter och tar in på det billigaste motellet han kan hitta. Dags att jaga den amerikanska drömmen.

Att jobba som gatusäljare i Georgetown innebär att ägna sig åt korta, okomplicerade minispel. När man hjälper Melanie behöver man trycka på tangenter i rätt ordning för att kaffet hon säljer ska bli så gott som möjligt. Vinny måste baka bagels enligt instruktionerna i sin receptbok. De båda behöver inhandla råvarorna de ska använda, men det slipper Andrus som säljer tidningar som han viker ihop och placerar på en hylla innan han öppnar butiken.

Det fungerar så att man skriver meningar i en prompt, och skriver man rätt hamnar tidningen på hyllan – slinter man på tangenterna landar den i en vattenpöl och går inte att sälja. När sysslan är avklarad kan man justera prissättning och öppna butiken och ta emot kunder. Man småpratar med folk, säljer och räknar växel. Det är monotont och ganska tråkigt, vilket är hela poängen.

Andrus och hans tidningsstånd

Vill man ha en stabil och underhållande affärssimulator finns det mycket bättre alternativ, likaså om man förväntar sig någon dold twist med utomjordingar eller elaka superskurkar i intrigen. I Cart Life finns det inga hjältar, det går inte att rädda världen från ondska och det handlar inte om att bli stadens främsta entreprenör. Det här är en berättelse om vanliga människor i utsatta situationer som hankar fram i motvind och gör så gott de kan. Fast även om historierna i sig är anmärkningsvärda så är det hur de berättas som är mest intressant.

Upphovsmannen Richard Hofmeier använder själva spelmekaniken för att förstärka narrativet. Att det centrala spelmomenten – att gå till jobbet – är enformigt är inte någon slump. Inte heller att spelet släpper mig lös i staden utan några vidare instruktioner. Vart handlar jag mat? Var finns den bästa pizzan? Vilka tider går bussen? Känslan av att arbeta hårt i en ny, främmande stad är ingenting jag får berättat för mig i mellansekvenser – jag upplever det själv. Det är väldigt skickligt gjort, samtidigt som det ställer till det rejält för stackars Andrus väg mot framgång.

Hjärtslitande verklighet

Under mitt taktfasta ledarskap går han ofta vilse, blir trött, äter på onödigt dyra restauranger och röker som en skorsten. Om nätterna drömmer han om det liv han lämnat bakom sig, om dagarna undrar han om han har åkt på ett virus, eller kanske rentav har lungcancer. Utgifterna är många och varje såld tidning ger bara en vinst på 50 cent. Livspusslet i Cart Life är svårt. När vi kommer hem till lägenheten där Glembovski gnyr och jag inser att jag har glömt att köpa kattmat och att jag blåst de sista pengarna på ett paket cigaretter – då gör det ont i hjärtat.

Livet från den tråkiga sidan

En annan gång då det smärtade till i bröstkorgen var när jag förlorade en arbetsdag av enformigt säljande till en spelkrasch, varpå jag förvandlades till en väldigt slående imitation av fuuu-mannen. Tyvärr har det inträffat ganska många gånger. Eftersom själva speldesignen är "sysslor man måste göra" snarare än roliga moment man frivilligt ägnar sig åt så duger det inte med den här typen av buggframdriven backtracking. Buggarna är många, spelbalansen stundvis skev och dialogerna är inte särskilt välskrivna alla gånger.

Det är lite som digital amatörteater. Ett drama klätt i retrospelsskrud, till tonerna av Commodore 64-musik. Att den tekniska finessen inte finns där alla gånger är stundvis beklämmande, men budskapet når ändå fram. Budskapet om att det faktiskt går att göra ett helt spel som kretsar kring så vardagliga ting som skilsmässoångest och privatekonomi, där en av de största behållningarna är hur spelmekaniken effektivt placerar oss i karaktärernas skor. Fler utvecklare borde snegla åt Cart Life, och Hofmeier är onekligen ett namn att hålla koll på framöver.

Fotnot: Det finns en gratisversion av spelet (där man kan spela med alla karaktärer förutom Vinny). Den går att få tag på här.

Skicka en rättelse