Efter förra höstens stora succé återvänder Arkande Studios till Dunwalls smutsiga gränder och vi följer gärna med. Trots råttorna.

Så fort jag hör visslandet springer jag ner för trappan. Jag vet vad som kommer att hända om jag inte är snabb nog, men precis när jag rundar det sista hörnet ser jag de tre ilskna blixtarna. Ett tydligt kvitto på min klantighet. Att lämna en död vakt helt öppet medan jag “bara skulle kolla” om det fanns något i de ovisiterade rummen ovanför var rent slarv. Roligt slarv som skapar en oväntad situation att hantera på bästa sätt.

Som lönnmördaren Daud har du ungefär samma verktyg som vår vän Corvo. Pacifister gömmer sovande kroppar i stinkande sopptunnor medan våldsverkare som jag istället vässar pilspetsarna ordentligt. Precis som i höstas. Skillnaderna i arsenalen är få, chockgranater och fiendeupplösande minor för att nämna två, så jag glider snabbt i samma trygga lunk som då: smygande och konspirerande men inte rädd för att fäktas när jag misslyckas. Vilket jag så ofta gör.

Starten för Corvos hämndresa blir även Dauds vändpunkt

Den största nyheten är kejsarinnamördarens förmåga att tillkalla förstärkning i form av gasmasksförsedda hejdukar som slåss vid din sida. Det är samtidigt något jag drar mig för att göra. Styrkan i #Dishonored är för mig precis det som händer i inledningen av recensionen. Något går snett och jag måste hantera det på snyggast vis. Att antingen ta till vapen eller teleportera mig till skuggornas trygghet och planera nästa attack. En upplevelse bara är min och som jag inte är beredd att dela med mig av.

Men absolut, samma underbara spelmekanik som gjorde Dishonored till ett av förra årets bästa spel finns kvar i Dauds tre uppdrag långa sidospår. En rad vägar genom varje område, olika tillvägagångssätt för att klara huvuduppgiften och magiska krafter bäddar för ett nästan oräkneligt antal lösningsvariationer.

Döden ger liv åt Dunwall

Ibland glimmar det till ordentligt. Som när jag släntrar in i en lägenhet med en handfull lindade kroppar. Vid varje bylte ligger handskriven liten lapp om personen som nu långsamt ruttnar - en mamma, en gatubuse eller en hårt arbetande enstöring. De existerar bara för att #Arkane Studios omsorgsfullt har strösslat sitt spel med detaljer som få spelare ens kommer att se. Det är sådana detaljer som får Dunwall att existera även utanför banornas snyggt hanterade gränser. Som ger staden en själ.

Samtidigt hade jag hoppats få veta mer om händelserna som ledde fram till mordet på regenten. Istället blir det mer en rak upplevelse som förvisso har några gemensamma spår med Corvos hämndresa men som ändå känns isolerad. Det avspeglar sig också på dina förmågor. Det känns lite märkligt att denna yrkesmördarboss måste börja från i princip noll och arbeta sig uppåt precis som vår kära livvakt. Det är logiskt ur ett spelmekaniskt perspektiv men inte ur berättelsens synvinkel. Det tål också att nämnas att detta är det första av två dlc-paket med den Michael Madsen-röstade Daud i huvudrollen, så du inte blir besviken när slutet lämnar dig dinglandes från en klippa.

Vägen genom valslakteriet är lika makaber som stämningsfull

Knife of Dunwall känns ändå mer relevant för Dishonored-fansen än det tidigare prissatta innehållet, vilket fokuserade på olika tidsmätta utmaningar. Här kan du återigen ta god tid på dig på varje uppdrag och det går utan problem att lägga 3-4 timmar på banorna om du som jag vill se och upptäcka allt. Och gör det. Arkane Studios, och framförallt Dunwall, förtjänar det.

Skicka en rättelse