Mannen bakom Mega Man är tillbaka med ett fullkomligt vansinnigt actionrollspel. Precis den injektion PS Vita behöver eller bara konstigt?

När jag knappt begriper mig på #Soul Sacrifice, hur ska jag då förklara den långsökta handlingen och det röriga systemet för någon annan? Jag har ingen aning, men låt mig försöka. Föreställ dig detta: I introduktionen ser du hur en panikslagen man hålls fast av två köttvarelser. En magiker dyker upp iklädd en dräkt pyntad med ögon och sliter mannen itu. I nästa sekund vaknar du upp – fast nu i förstapersonsperspektiv – och krälar på golvet i en bur av människoben. Det första din karaktär säger är: "Did you hear that awful cry? What should I do? I'm next". En schizofren och osammanhängande monolog där han kallar sig både "du" och "jag" med vad som kan vara årtiondets sämsta röstskådespeleri.

Inledningen är väldigt, väldigt konstig.

I nästa scen ser du personen ur tredjepersonsperspektiv – och lustigt nog säger han exakt samma sak igen. Han råkar denna gång snudda vid en bok av kött som ger honom magiska krafter som han använder för att spränga sönder buren. Men han hinner inte fly många meter förrän den onda magikern dyker upp för att avrätta honom. Sedan vaknar man återigen upp för att se insidan av buren, men nu ur en helt annan karaktärs ögon.

Låter det tilltrasslat? Det är det. Något fruktansvärt mycket. Inledningen är så galen att jag inte kan göra annat än att brista ut i skratt. Den konstiga boken heter för övrigt Librom, den talar och har ett ansikte som skulle kunna vara Picassos verk – om han använd sig av nötfärs istället för färg. Det är en magikers dagbok med författarens upplevelser nedklottrade i sig. Men sidorna är oläsbara. Enda sättet att få reda hur livet slutar för personen är att återuppleva fragment av minnen och därmed låsa upp fler sidor och uppdrag – där nutid är ur förstapersonsperspektiv och dåtid ur tredjepersonsvy.

Rädda eller offra? Var sak har fördelar men i plus gör du bäst att balansera valen.

Man spelar själv en magiker som redan från början har valet att möta slutbossen, Magusar. Det är enda sättet för att kunna fly undan ett öde som är i stil med de två tidigare karaktärernas. Kruxet är bara att man som trollkarl är för svag och oerfaren för att ens kunna klyva ett hårstrå på dennes huvud. Genom att låsa upp minnen i boken får man erfarenhetspoäng och magiska förmågor. Spelet är alltså en enda lång förberedelse, där budskapet är att människor i slutändan ger vika för sin girighet.

Att offra själar

I minnena möter man andra magiker som man tar hjälp av för att besegra monster. Girigheten förklarar sig självt när man antingen kan välja att rädda eller offra störtade fiende och följeslagare. Genom att göra detta får man i ren rollspelsanda mer erfarenhet, längre livsmätare och starkare magiska förmågor. När någon förgörs ökar maginivån och när någon räddas får man mer liv. Givetvis är karaktären beroende av att båda delarna utvecklas vilket gör att man egentligen inte vinner på att prioritera något av dem, och detta är helt ologiskt med tanke på spelets tema. När man offrar karaktärer med betydande roll för handlingen blir de istället en del av kroppen. Som en dödad kvinna som blir en del av huvudkaraktärens arm och som viskar saker till honom om nätterna. Det går även att offra delar av sin kropp, som sin hud, för att utföra förödande attacker. En uppoffring blir konstant. Åtminstone sägs det så. Men kroppsdelarna kan enkelt helas med hjälp av sekret från Libroms deformerade öga.

Monsteruppsättningen är helt vansinnig.

Givetvis är även monsterdesignen bland det märkligaste jag sett. Den första bossen är en enorm vattengecko med ett människoansikte i bakhuvudet, vilket följs av allt från råttor av guldmynt till slemhögar med bestick. Trots detta och att spelet tar flera dygn att klara av är variationen förvånansvärt liten. Tiotals timmar senare vet jag knappt vad jag faktiskt upplevt förutom otroligt upprepande arenaattacker i ett snurrigt actionrollspel. Alla uppdrag går ut på att trilla in i samma klaustrofobiska miljöer och bekämpa liknande om än konstiga monster. Även i samarbetsläget.

Det går inte att förklara Soul Sacrifice. För att kunna förstå måste man testa det själv, och inte ens det är en garanti för att kunna få bättre grepp om det hela. Vilket gör detta till det utan tvekan mest egendomliga spel jag någonsin spelat.

Skicka en rättelse