Mario och Luigi är bröder. Det är Joe och Jim också. Mario och Luigis spel har fantastisk kontroll. Det har inte Joe och Jims spel.

Det finns många plattformsspel som snor idéer från Super Mario, men #The Other Brothers försöker åtminstone inte dölja det. Istället för rörmokarbröderna Mario och Luigi får man nu följa bilmekanikerna Joe och Jims äventyr genom mörka, sunkiga skrotgårdar och industriområden. Och istället för att ha att göra med Bowser och hans armé av goombas och sköldpaddor är ens värsta fiende nu den italiensk-amerikanska maffian och deras kamphundar.

Jobbandes i sin verkstad hör bröderna plötsligt en skottsalva avfyras utanför. När de springer dit för att undersöka saken möts de av två maffia-snubbar som just kidnappat en rödhårig tjej. Likt Peach sträcker hon upp armarna i luften och skriker ”Hjälp!”, för att sedan kastas in i en svart bil och bli ivägkörd. I spelens värld är en kvinna i nöd värd att gå över lik för – Joe och Jim vill inte vara sämre.

En kidnappad kvinna är bara en av likheterna med Mario-brödernas äventyr.

Ett plattformsspel med detaljerad pixelgrafik och medryckande chiptune-musik gör det lätt att luta sig tillbaka och låta sig översköljas av nostalgi. Utvecklarna fiskar #Nintendo-fans utan problem, dels med Super Mario-liknelsen. Men även med miljöer som påminner om dem från #Jumpman och med fiender som ropar ”Shoryuken!” när de attackerar.

The Other Brothers innehåller bara sju banor och ytterst få bossfighter. Till skillnad från den extremt linjära bandesign som präglar Super Mario är målet här lite mindre förutsägbart. Det är inte självklart att man hittar det bara genom att springa österut. Oftast får man leta både uppåt, nedåt och rentav springa tillbaka för att nå slutet av banan. Poängsamlarmetoden påminner desto mer om Marios dito, men de klassiska guldmynten har bytts ut mot oljedunkar. Och istället för att gardera sin karaktär med diverse svampar och stjärnor samlar man duvor. När Joe träffas av en fiende flyger dessa iväg och blir han slagen utan duvor på sig dör han.

Okontrollerbart

Spelet må vara kort, men inte enkelt – precis som på den gamla goda tiden. Man har bara tre liv, och de går åt fort när fienderna är oförutsägbara i sina rörelser och har ett överdrivet aggressivt beteende. Jag tvingas spela om banorna flera gånger innan jag klarar dem, och en del har jag även lärt mig utantill. Men det är inte den största anledningen till att döden väntar bakom varje krök. Kontrollen gör The Other Brothers näst intill ospelbart – och därmed blir det underkänt i ett av de mest betydelsefulla kriterierna för ett plattformsspel. Att man kan skräddarsy kontrollen efter eget behov hjälper inte. Den kämpar emot mig vare sig jag väljer fast placerad styrkors eller analog spak som följer fingrets rörelser.

Ett plattformsspel utan bra kontroll är ett spel med problem.

Istället för att bli ett med kontrollen tvingas jag lägga större fokus vid var jag sätter fingrarna än på vad som försiggår på skärmen. För att utföra ett hopp eller en attack korrekt måste jag trycka precis i mitten på knapparna, vilket även gäller för att gå med styrkorset. Den flytande varianten hamnar i slutändan i mitten av bilden, och jag tvingas hela tiden ställa om den så den inte är i vägen. Detta trots att utvecklarna i efterhand ska ha korrigerat problemet.

Då kontrollen nästan gör The Other Brothers ospelbart hoppas jag att utvecklarna finner ytterligare lösningar till kontrollproblemet. För det är otroligt sorgligt att ett annars helt okej plattformsspel ska falla på grund av detta.

Fotnot: Spelet kostar 15 kronor på App Store, är också planerat till pc, Mac och Ouya.

Skicka en rättelse