Att uppleva vissa spel är som att kliva rakt in i en målning av en annan värld. Egentligen kan det tillskrivas väldigt många spel, men det är få som gör det riktigt bra. Du vet, på det där sättet så att man verkligen omsluts av världen och tillåter sig luras av illusionen. Ett exempel är poetiska #Dear Esther, ett annat är #Bioshock Infinite med sina omsorgsfullt snidade omgivningar. Ett tredje är #Zeno Clash II.
Zenozoik är en exotisk plats olik någon annan, vilket blir extra tydligt när man kliver in i den snåriga Corwid-skogen. Här bor fria varelser som gör det de känner att de behöver göra; Mannen som behöver vara ett träd och alltid står helt stilla, och den något obehagliga killen som klöser ut ögonen på alla han träffar för att han behöver vara osynlig.
En mening som malts sönder men stämmer här: Spelet liknar inte något annat.
Vi får upptäcka den här bisarra världen genom att slå följe med Ghat, en man som ämnar besegra sin svurna fiende, Golem. Även om Zenozoik är en vacker plats så är den också farlig. Lagar existerar inte och utanför staden bor folk mest i små tältläger. Klampar man in oanmäld har de en förmåga att förmedla välkomnandet med hjälp av knytnävarna.
Mekaniskt sett är Zeno Clash II i första hand ett slagsmålspel ur förstapersonsperspektiv, med enklare pussel. På vissa ställen finns det tillgång till diverse skruvade skjutvapen, men liksom i originalspelet känns de aldrig roliga eller ens särskilt nödvändiga. Att dela ut käftsmällar är alltså att föredra och äventyret tillhandahåller ett stabilt system för ändamålet.
Det krävs sällan mer än att använda ett grundutbud av sina förmågor, men de som vill ta svart bälte i Zeno Clash II har möjlighet att utveckla sin spelstil med en mängd olika kombinationer. Att jonglera en av de fula fienderna i luften för att sedan skicka iväg honom tvärs över rummet känns härligt tillfredsställande. Men inte alls på samma sätt som när jag vandrar genom öknen.
Knytnävarna smäller högre än skjutvapen i Zeno Clash II.
Musiken är stämningsfullt harmonisk när det heta landskapet sluter sig kring mig med sina fält av blommor som sprider frön i vinden. Solen reflekteras mot hyddorna som är inklämda mellan klippformationerna. Framför dem går märkliga varelser och betar och långt bort ser jag enorma elefantliknande bestar torna upp sig. Jag undrar vad som döljer sig bortom dem.
Med sin lika vackra som skruvade estetik lockar utvecklarna #Ace Team fram min naturliga nyfikenhet. När jag träffar en kille som bär runt benen av sina döda föräldrar i en ryggsäck kan jag inte låta bli att undra vilken fantastisk karaktär jag kommer möta härnäst. Och när jag vandrar genom det vackra ökenlandskapet längtar jag efter nästa område som jag vet kommer slå mig med häpnad.
En stor ansträngning av en liten grupp
Allt detta har konstruerats av blott femton personer. Chilenska Ace Team är en liten spelstudio, och därför finns det också en del skavanker där det antagningsvis inte funnits resurser att polera ordentligt. Framförallt manuset är lite av en bergochdalbana där topparna är djupt fascinerande och dalarna oinspirerad utfyllnad med tafatta skådespelarinsatser. Jag vågar påstå att det dessutom är omöjligt att hänga med i svängarna om man inte spelat det första spelet.
Det kan också sägas att slagsmålen blir ganska tjatiga efter några timmar, men att fästa för mycket vikt vid den aspekten är att missa poängen. Istället vill jag rikta uppmärksamheten mot omgivningarna och de utflippade figurerna. De är anledningen till varför ett besök till Zenozoik är en god idé. Striderna är inte huvudingrediensen. Ger man sig in i Zeno Clash II med den föreställningen kommer man bli besviken.
Att slåss är inte lika roligt som att upptäcka.
Zenozoik är resemålet för dig som vill uppleva något nytt. Hur många gånger har vi inte hört berättelser om hjälten med maskingevär i hand, den starka kvinnan som plundrar gravar och den japanska tonåringen med spretig frisyr som räddar världen? Detta är något helt annat.
Du har aldrig träffat personerna i Zeno Clash II förut, inte hört deras berättelser och aldrig promenerat genom den sjuka men också sjukt vackra världen – precis som du aldrig hade mött Elizabeth eller besökt Columbia innan Bioshock Infinite, eller tagit del av levnadsödet innan du spelade Dear Esther. I en bransch där fokusgrupper är gud och beprövade koncept det gyllene idealet är Zeno Clash II en högst välkommen uppercut rakt på etablissemangets lite för trygga hakspets.
Fotnot: Recensionen avser pc-versionen.
