Att släppa sista delen av en trilogi för en ny publik är ett märkligt beslut. Och trots en dos självdistans är Runaway-finalen inget annat än ett mediokert äventyr.

"This game is even worse than the previous one!!!" skriker plötsligt en okänd mentalsjukhuspatient efter sluttexterna i A Twist of Fate. Sedan klankar gubben ner på allt från spelets grafik, handling och dialoger till dess musik. #Péndulo Studios ger en oväntad känga åt kritiska spelnördar, och då jag skrattar åt detta måste jag ändå erkänna att jag känner mig träffad.

Utvecklarna försöker med detta parera eventuell kritik som skulle kunna riktas mot dem. Ibland lyckas de, men för det mesta har patienten pinsamt nog rätt. Han klagar på att handlingen är omöjlig att följa, vilket faktiskt är den största svagheten det mobilkonverterade spelet har. Det känns inte särskilt taktiskt att släppa sista episoden av en trilogi till en ny plattform. Särskilt inte då det ges otroligt få återblickar till tidigare titlar. Som ny spelare kastas man in i en berättelse med karaktärer man förväntas ha bekantat sig med.

Det finns bättre äventyr än det här. Spela dessa istället.

I första delen av A Twist of Fate (recensionen läser du här) har seriens huvudkaraktär Brian Basco blivit dömd till sluten psykiatrisk vård för ett mord han inte begått. Medan störst fokus läggs vid flickvännen Ginas sökande efter svar får man även veta att Brian lyckats iscensätta sin egen död och lyckats fly från anstalten. I andra delen får man dels veta exakt hur detta gick till, samt hur han och Gina gör för att rentvå hans namn. I bästa pixeljägar-anda klickar man runt på skärmen i hopp om att plocka upp något värdefullt att lösa problem med. Den kritiska patienten anser att pusslen är obegripliga, vilket vissa är. Dock är de flesta på tok för simpla och förutsägbara. Men i sista delen av A Twist of Fate har utvecklarna åtminstone lyckats få fram några finurliga lösningar. Som att försöka få till en trovärdig maffia-outfit med hjälp av en gammal kostym, en utnött handväska, silverspray och visitkort.

Färgstarka bikaraktärer, bredvid trista Brian och Gina

Den sura gubben klagar även på att dialogerna är tråkiga, vilket delvis stämmer. För mig kvittar det hur bra manus ett spel har om konversationerna sker mellan karaktärer som inte väcker empati. Brian Basco är med sin hormonstinna tonårshumor knappast rolig, och Gina saknar överhuvudtaget egenskaper som skulle få henne att sticka ut. De minnesvärda insatserna görs snarare av alla egendomliga sidokaraktärer. Som Dr. Reset, en patient med stor kärlek för gamla tv-serier men med ett guldfiskminne. Eller servitören som vasst kommenterar en av Brians frågor med: "Sir, you're talking about the best restaurant in New York City! If you find another that's more expensive, we'll charge you the difference!"

Kan du rädda Brians anseende? Troligtvis, för pusslen är i de flesta fall simpla.

Efter att ha utryckt sitt missnöje avslutar patienten till min stora besvikelse med orden: "To sum it all up: I loved it." Om utvecklarna ändå fegar ur efter att ha gett mig en känga, varför inte tala om för mig vad jag faktiskt borde gilla med spelet? Kanske borde de ha gett sig själva en klapp på axeln för att de handmålat alla bakgrunder? Andra delen av A Twist of Fate innehåller något fler avancerade pussellösningar, miljöer och härliga personligheter. Men det är fortfarande inte tillräckligt för att väga upp den tunna handlingen och de trista huvudkaraktärerna. Så för att summera det hela från mitt perspektiv: Runaway är inget annat än ett mediokert äventyrsspel med snygg exteriör. Jag älskade det inte.

Fotnot: Spelet är släppt på Ios för 38 kronor. Recensionen av del ett läser du här.

Skicka en rättelse