The Last of Us är Naughty Dogs svanesång på Playstation 3 och deras bästa spel någonsin.

I den stormiga ocean som är illa skrivna spel har #Naughty Dog blivit en vänligt blinkande fyr. I Uncharted skapade de en trilogi matinéäventyr, med svindlande tempo och narrativ nerv. Oavsett hur hisnande och osannolika Nathan Drakes äventyr än var, så fanns det alltid i mitten av dem något mänskligt och trovärdigt.

Trots berättarmässig finess har Naughty Dog aldrig riktigt lyckats med att sömlöst väva samman berättelserna med spelelementen. Istället har det alltid känts som om de båda har försökt att slita varandra i stycken. I Uncharted framställdes Drake som världens charmigaste kille, med halvt instoppad tröja och allt. I spelarens händer blev han däremot en mördarmaskin och ansvarig för folkmord. Samma glapp finns i både #Tomb Raider och #Bioshock Infinite. I jämförelse är The Last of Us ett skenande godståg av trovärdighet; tungt och omskakande, där berättelse och spelelement till slut blir ett. Och från postapokalypsens ruiner har Naughty Dog tecknat en gastkramande världsbild. I den är det osminkade våldet inte hopplöst malplacerat, utan en förutsättning för att överleva.

Världen tillhör inte längre mänskligheten

Handlingen i The Last of Us utspelas i sviterna av en läskig svampinfektion. Vaccin är en önskedröm. Och när hjärnan attackeras förvandlas de drabbade till blodtörstiga galningar. I takt med att farsoten sprider sig släcks miljontals människoliv. Hela den civiliserade världen skjuts i sank och ett 20-årigt undantagstillstånd tar vid. I den nya världsordningen är länder och stater tomma begrepp. Här finns bara militär, miliser och motståndsrörelser.

I den här tröstlösa tillvaron lever Joel och Ellie. Han är medelålders, luggsliten och fårad. För Joel är minnena av det som har varit sår som aldrig riktigt läkt och när som helst kan slitas upp. Ellie är hans raka motsats. Hon är 14 år och fragil, men med den charmigt envisa självsäkerhet bara en tonåring kan ha. Tillsammans lämnar de Boston och ger sig ut på en resa genom spillrorna av USA och mänskligheten.

Vacker död stad

Likt #Ninja Theorys underskattade #Enslaved: Odyssey to the West skildrar Naughty Dog undergången från sina allra skönaste och mest skrämmande sidor. Istället för barskrapade ödelandskap skruvar den Santa Monica-baserade mirakelstudion upp fotosyntesen ett par snäpp och låter grönskan sakta ta över de folktomma miljonstäderna. Utanför Massachusetts stadshus möts min blick av förmiddagssolen som speglas i det stilla gröna vattnet längs de översvämmade gatorna. Det är en andlöst vacker syn som nästan får mig att glömma den föregående nattens hällregn och hur soldaternas ljuskäglor sökte efter Joel och Ellie.

Trots att The Last of Us enbart utspelar sig i USA är Naughty Dogs fingertoppskänsla för att skapa miljömässiga kontraster lika påtaglig här som i den världsomspännande Uncharted-serien.

Hungern är det enda Clickers har kvar

Spelmässigt befinner sig Joel och Ellie emellertid långt ifrån Nathan Drakes sorglöst skjutglada plattformsakrobatik. För det mesta är The Last of Us oblyg överlevnadsskräck, utan Resident Evils aviga eftergifter till actiongenren. Det spelet saknar i enskilda överraskningsmoment vägs upp med tryckande stämning. Stundtals är den hälsovådligt intensiv. Att i ett klaustrofobiskt kontorskomplex se hur sporerna dansar i ficklampskenet är som att känna hur ett strypgrepp kramar åt allt hårdare.

Sporer betyder de mardrömslika Clickers. De är infekterade där åkomman har gått så långt att den har ätit sig genom deras ansikten och gjort dem blinda. Allt som finns kvar är käkarna och med det hotet om att med en oförsiktig rörelse få halspulsådern utsliten med bara tänderna.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse