Recension – Secret Files: Tunguska

Var det ett svart hål som gled förbi? Månne imploderande antimateria från reaktorn på ett utomjordiskt rymdskepp? Måhända detonerade sumpgaser i hittills aldrig skådad mängd? Eller kanske var det bara en simpel meteorit, om än av gigantiska proportioner, som exploderade i skyarna ovan Tunguska tidigt på morgonen den 30 juni 1908.

De flesta förståsigpåare lutar åt det senare alternativet, men som sagt; det finns ingen som med fullständig säkerhet kan slå fast vad det var som fick mer än tvåtusen kvadratkilometer skog att förvandlas till ett gigantiskt plockepinn inom en tre mils radie, och samtidigt ta död på allt levande (inklusive de flesta vittnen) i närheten.

Vita nätter i Berlin

Människor på miltals avstånd från explosionen kastades runt som vantar av den massiva tryckvågen, och stoftet efter nedslaget lyste upp atomosfären i flera dygn efter händelsen. Så långt bort som i Berlin och Paris var natthimlen under flera kvällar efteråt så ljus att det gick att läsa tidningen utan hjälp av gatubelysning (det är härifrån uttrycket "Vita nätter" kommer).

Forskningsexpeditionerna till platsen har varit få, dels för att explosionen skedde i en relativt glesbefolkad avkrok av världen, och dels för att det kom en revolution, två världskrig och en kommunistisk diktatur emellan.

Som fond för äventyrsspel lämpar sig händelsen förstås utmärkt, vilket tyska utvecklarna Fusionsphere tagit fasta på. I Secret Files: Tunguska innehas huvudrollen av den unga Nina Kalenkov, vars far deltog i en av dessa få Tunguska-expeditioner i slutet på 50-talet. Spelet börjar då pappa precis har försvunnit från sitt arbetsrum på etnografiska muséet i Berlin, strax efter att han fått påhälsning av en samling mystiska huvklädda figurer.

Eftersom Nina är en handlingskraftig ung kvinna, fullt i klass med äventyrs-amazoner som Kate Walker (Syberia) eller Zoë Castillo (Dreamfall), så inleder hon raskt egna efterforskningar för att ta reda på vad som hänt pappa. Det blir starten på en resa som tar Nina till Jordens alla hörn - inklusive Tunguska - i jakten på ledtrådar. På vissa ställen får hon hjälp av sin sidekick Max, pappans yngre forskarkollega (som naturligtvis är hemligt kär i Nina).

Det sa bara klick

Som helhet är Secret Files: Tunguska inte alls pjåkigt, det känns i de flesta avseenden som ett kompetent äventyrshantverk som Fusionsphere har jobbat fram. Det bästa med spelet är utan tvekan dess användargränssnitt. Stora, tydliga ikoner visar precis vad man kan göra med föremål och personer, dialoger kan snabbspolas (tacksamt), och ett dubbelklick på en utgång innebär snabbtransport till nästa rum - ingen evighetslång väntan på att spelkaraktären ska traska över skärmen. Och ett tryck på mellanslagstangenten visar samtliga "hot spots" i rummet - man slipper därmed irriterande pixeljagande i sökandet efter prylar och ledtrådar.

Alla viktiga upptäckter bokförs automatiskt i Ninas dagbok, en användbar funktion som gör det överflödigt att sitta och skriva ner sifferkombinationer eller ledtrådar. Det inbyggda ledtrådssystemet är dock inte mycket att skryta med, det ger endast ett fåtal antydningar till hur ett problem ska tacklas, inte lösningen i sig.

Grafiskt får spelet godkänt, men inte mycket mer. Miljöerna är fina och smälter väl in bakom de 3D-animerade figurerna , men man hade kanske önskat att budgeten för animationer och läppsynkning kunde varit lite högre. Grafiska element återanvänds alltför flitigt på sina ställen (som tre husfasader som återkommer gång på gång utanför ett tågfönster).

Det enda som saknas: en bra story

Ett äventyr står och faller med hur bra (och påhittiga) problem det bjuder på. Tunguska är enkelt/medelsvårt, med undantag för vissa problem som kräver en del tankemöda. Det är dock ojämnt; vissa problem håller världsklass, andra känns krystade på gränsen till ologiska, uppenbart ditplacerade för att få en anledning att skicka iväg Nina eller Max på ytterligare en avstickare till exotiska resmål.

Det är detta som är den största svagheten med Tunguska - det hänger inte riktigt ihop. Utvecklarna har varit så koncentrerade på att knåpa ihop kluriga problem, att de glömt det viktigaste: berättelsen.

Tunguska har på papperet alla ingredienser för att kunna bli ett nytt Syberia eller Indy-äventyr, men det känns som om storyn schabblas bort på vägen. Mystiska personer introduceras för att sedan försvinna halvvägs in i spelet. Påstått viktiga bevis kommer aldrig till användning. Och även själva huvudintrigen - vad hände egentligen i Tunguska? - lyckas upphovsmännen slarva bort bland spaltmeter av pladdriga analyser och diskussioner.

Mina förhoppningar om en smaskig konspiration i bästa Roswell-stil kom alltså på skam. Visst glimrar det till ibland, men inte tillräckligt ofta. Tunguska är helt enkelt inte ett särskilt spännande spel.

I eftertexterna får vi veta att det redan planeras ett Secret Files II - förhoppningsvis tar sig Fusionsphere råd att anställa en slipad manusförfattare till dess.