Pikmin 3

Koppai är en låtsasplanet i en hittepå-galax. Men det den har att säga oss är skrämmande nära vår egen verklighet; explosionsartad befolkningstillväxt, ett folk med en aldrig sinande aptit på livets goda och inga som helst tankar på morgondagen. En sådan tillvaro håller inte för evigt och för Koppai närmar sig slutet fort. Sista hoppet är att hitta mat någon annanstans, på en annan planet. Och den uppgiften vilar på kapten Charlies, Alphs och Brittanys späda axlar.

Ensamma är de bedårande, men i trupp är pikmins dödliga soldater.

279 000 ljusår senare börjar äventyret. Precis som i #originalet och #Pikmin 2 landar vi på en grönskande planet med farliga insekter och – förstås – tusen och åter tusen röda, blå och gula pikmins. Och det som väntar är inte bara ett småkryps liv, utan också ett hardcore-liv.

Om detta är vår trio lyckligt ovetande om. Men det dröjer inte länge förrän både de och jag kämpar tillsammans i jakten på söta, sura och beska frukter. Det slår mig hur många känslor #Pikmin 3 fyller mig med. Stressen i att hinna samla tillräckligt med mat för att överleva ännu en dag. Tillfredsställelsen när en mindre armé pikmins lyder minsta vink och sänker enorma bestar.

Störst av allt är upptäckarglädjen

Och så denna fantastiska upptäckarglädje. Störst av allt är den. Pikmin 3 handlar om att utforska miljöer som ur våra synvinklar är rätt alldagliga. Men ur ett gräsrotsperspektiv förvandlas minsta pöl till en djup ocean av hemligheter. Och en liten glasbit är ett respektabelt hinder för en pikmin-trupp att banka sig genom. Och bortom dem väntar små håligheter i marken (underjordiska grottkomplex!), trädstubbar (himmelshöga torn!) och snöhögar (glaciärer!).

Nej, äventyret tycks aldrig ta slut. Dagarna gör det däremot. Det gäller att planera sin tid väl. Att slappt stå och lata sig medan dina pikmins bygger broar är en direkt dålig taktik. Det finns alltid en ny frukt att gräva fram, en eldsprutande myrslok att ha ihjäl och nya vidder att upptäcka. Men spelet har som sagt tre hjältar. Att växla mellan dem blir med tiden en av många strategier jag drar nytta av. Det blir rentav nödvändigt att kasta varandra när vi behöver nå höga platåer. Och med Wii U-kontrollens skärm kan jag dessutom skicka iväg dem på långa strapatser, varpå de glatt meddelar mig när målet nås.

Kontrollen har stor potential, många funktioner och vill du kan äventyret kontrolleras likt Wii-versionerna. Eller varför inte som Gamecube-originalen? I de flesta fall fungerar allt klanderfritt. Du kan låsa fast markören på fiender för att anfalla, ja, till och med skicka iväg dina hundra pikmins i en samlad trupp – komplett med en pampig fanfar.

Sten-pikmins är baddare på att slå sönder glasväggar.

Men när det är som mest intensivt, mest kritiskt, då sviker kontrollen. Varför kunde inte vi fått en riktigt gjuten kontrollmetod istället för flera med brister? De största bossarna är – och det är en bra sak – komplicerade historier. Ett dagsverke är ofta inte nog för att sänka dem. Du kan attackera specifika kroppsdelar och det är av största vikt att välja rätt pikmin för jobbet. Men när precisionen inte alltid finns där och kameran inte ger full översikt förvandlas situationen till en sladdrig kamp som stundom nöter ner mitt tålamod. Vissa bossfajter blir slutligen något jag fruktar. På helt fel grunder. Tanken gnager i bakhuvudet: "Det kunde vara så mycket bättre".

Så mycket bättre

Mycket är tack och lov precis det; så mycket bättre än föregångarna. Jag rycks med av alla detaljer som ramar in äventyret. Charlie, Alph och Brittany pratar på ett störtskönt gibberish-språk där du kan urskilja vissa ord ("piikmin", "britani") och dynamiken mellan de tre är väl utmejslad: kaptenen som älskar sin gula badanka och inte direkt får den respekt han önskar. Alph som med sina stora, naiva ögonen om kvällarna blickar ut ur rymdskeppet mot den oändliga stjärnhimlen, redo att leverera dagens tankar. Och slutligen Brittany, trions egentliga ledare. Det är hon som håller koll på frukten de samlar in och pressar ner dem till juice. Tar den slut tar också maten slut, varpå det är livsavgörande att aldrig ge upp jakten.

Mötena med de största bossarna gör inte alltid kontrollen rättvisa.

Frukten och bären i sig är ännu en detalj som sticker ut. Fyllda med ”piktamin u” har de fått mer passande namn än våra traditionella. En citron blir givetvis en ”face wrinkler” och äpplet blir i det här fallet en ”insect condo”. Även spelets extranummer lyckas roa. Tillsammans med en vän kan du till exempel samla gyllene frukter och ha ihjäl monster. Co-op är som bekant kul. Det borde även varit en del av kampanjen.

När det tar slut slår en tanke mig. Jag har aldrig längtat ihjäl mig efter Pikmin 3. Det har aldrig varit en systemsäljare i min bok. Men detta är ett sådant äventyr som du inte visste att du saknade förrän du har det framför dig. När jakten på de tiotals frukterna tar vid. När du lär känna dina pikmins av sten och de bevingade små gynnarna. När det snörper till i hjärtat av att se dina färgglada vänner dräpas. När varje ny dag är fylld av förväntningar men också ett spel på liv och död. Sådant är Pikmin 3. Det är en resa att bry sig om.

När vi nu till slut erbjuds att återvända till Shigeru Miyamotos surrealistiska trädgårdsvärld har #Nintendo avvaktat med Pikmin i nästan tio år. Det är underligt med tanke på hur väl det charmiga konceptet teoretiskt hade gjort sig med pekskärmen på DS - något som man fick bevisat för sig i praktiken med Pikmin-grenen i Wii U-prototypfesten #Nintendo Land.

Vad som förvånar mig med slutresultatet - när det nu efter diverse förseningar äntligen är här - är hur lite det har gemensamt med prototypen. Nintendo Lands förvisso betydligt simplare motsvarighet rullade i mjuka 60 fps och erbjöd självklara, intuitiva pekskärmskontroller, som möjliggjorde det för en som spelare att sprätta iväg de små rädisfigurerna genom att helt enkelt peka ut målen på spelplattans skärm.

Det fullfjädrade Pikmin 3 kommer förstås med betydligt mer omfattande funktionalitet och krav att kunna överblicka fältet och möjlighet att kommendera sina trupper på en karta, förlagd till spelplattan. Men det är ändå förvånande hur slentrianmässigt det hanterar de unika funktionerna med Wii U; hur det knappt varken tar vara på eller framhäver dem. Det blir på något sätt ironiskt när inte ens Nintendo själva vet att nyttja dem.

Allt detta kan förstås spåras tillbaka i utvecklingen av Pikmin 3, som tog sin början redan på Wii. Och med den vetskapen känns funktionaliteten plötsligt desto mer logisk. För faktum är - jag trodde aldrig att jag skulle uttrycka mig såhär - att man kontrollerar spelet bäst genom att höja och sikta med sin förtrogna Wii-fjärris och röra figurerna med tillhörande nunchuck.

Bortsett den användbara kartan - och alternativet att flytta ner hela spelupplevelsen på spelplattans skärm - känns spelplattan snarare som ett distraherande moment, och något som kommer ivägen för renheten i upplevelsen. Och styr man med spelplattans spakar kommer man att bli varse om att upplägget är fruktansvärt svårhanterat och att detaljsiktningen i miljön mest urartar i ett förvirrat flackande.

Man uppmanas ständigt att vända sig till spelplattan för att ta del av information och handledning, men när den parallellt visas på tv:n känns det mest som en krystad ursäkt att berättiga närvaron, snarare än att erbjuda nytänkande och underlätta spelmekaniken. Spelplattan reduceras därav till en krystad gimmick, och i ett läge när Nintendo har allt att bevisa med Wii U är det allt annat än strategiskt.

Pikmin 3 behöver - tyvärr - inte Wii U

När spelplattan dessutom börjar klaga över batteritorsk och jag ställer den i laddningsstationen, inser jag att jag inte ens behöver den. Jag fortsätter spela med Wiimote och nunchuck, och sneglar kanske av vana mot spelplattan för att påminna mig om hur min omgivning ser ut på kartan, men annars är den som bortglömd.

Jag verkar också ha haft fel förväntningar på Pikmin 3 ifråga om grafiken - mycket på grund av att Nintendo Land-grenen satte riktmärket högt med sin följsamma och mjuka framtoning. Gräsrotsnivån i Pikmin 3 är oerhört charmig och effekter som vatten, ljus och ytor har en storstilad flyktighet mellan realism och surrealism, men det stör mig att bilduppdateringen inte är så hög och jämn.

Allt detta är förstås mest en vanesak, och när man väl dras in i problemlösning, samlande och vedermödor lyckas Pikmin 3 med konststycket att nästan försätta mig i trans. Jag börjar bry mig om mina små rädisor, och kommer på mig själv med att stöta ut frustrerat gutturala läten när någon stackare glöms kvar eller drunknar.

Visst har väldigt lite hänt med konceptet - det saknar fortfarande logiska förädlingar i kontroller och gränssnitt - men lättillgängligheten och charmen fångar en, och upptäckarlustan håller en kvar. De varelser, monster och kreatur som befolkar miljöerna är helt enastående - så uppfinningsrika och biologiskt ologiskt logiska (!) på en och samma gång. Därtill bossarna; varje möte är ett av lika delar skräck som fascination.

I flerspelarläget vidrör Pikmin 3 något som också hade kunnat förädlas till briljans. Att slå sig samman med en när eller kär och ta sig an uppdrag där man antingen ska samla in dyrbara frukter eller besegra fiender, och däremellan problemlösa sig fram till olika delar av miljöerna, är fantastiskt underhållande.

Tyvärr är allt på tok för “high score”-fokuserat. Nintendo borde ha förstått tjusningen med sitt eget koncept, som inte alls ligger i att jaga poäng mot en tickande klocka, utan snarare i samarbetet, strategin och upptäckandet. Det hade varit välkommet med mer öppna uppdrag utan samma snäva, minutiösa tidspress, och framförallt mer av dem. Man hinner bränna igenom alla uppdrag på en kväll.

Även i samarbetsläget blir utvecklarnas förvirring över Wii U påtaglig. Trots att man alltså har en extraskärm till sitt förfogande, tudelas vyn på tv:n och reducerar de båda spelarnas synfält till hälften. Återigen ett exempel på bortkastad potential.

Det är synd att det så tydligt märks på Pikmin 3 att det inte är gjort med Wii U i åtanke, utan snarare tvärtom har anpassats för formatet som en på tok för sen eftertanke. Framförallt är det synd för att Pikmin 3 fullkomligen dryper av potential, och i kärnan är ett så sanslöst charmigt koncept. Jag älskar det och vill det väl - därför är min frustration desto större över att man så enkelt kan peka på vad Nintendo hade behövt göra annorlunda för att Pikmin 3 på allvar skulle få blomma ut. Ändå kan jag inte göra annat än att rekommendera det för vad det trots allt okuvligen är: en ny ursäkt att släpa och kasta runt universums sötaste, levande rädisor.

Victors betyg:
[score=4;l]

[float="right"]Victor Leijonhufvud[/float]

[float="right"]Skribent[/float]