Sonic Unleashed har fått många av seriens fans att hoppas på ett återtåg för den blå igelkotten. Utvecklarna talade sig varma om klassiskt plattformande och filmerna spädde på förväntningarna. Efter ett antal dagars spelande tvingas vi dock konstatera att det återigen var för bra för att vara sant.

Ingen kan anklaga den blå igelkotten Sonic för att ha haft det lätt de senaste åren. Faktum är att han har rullat nerför en lika lång som brant nedförsbacke sedan de tre klassiska spelen till Sega Megadrive. Mycket av detta beror på att #Sonic Team har misslyckats med det som Nintendo gjort så bra med sin rörmokare Mario. Istället för att lugnt och behärskat utveckla serien med ny funktionalitet som gjorts möjlig tack vare tekniska framsteg har de till synes slängt in alla nya trender i ett paket och hoppats på det bästa. Föga förvånande har detta inte fört något gott med sig utan enbart inneburit att mycket av seriens själ har gått förlorad.

Härligt plattformande

- så varför slänger de in allt annat?

På förhand såg emellertid Sonic Unleashed ut att kunna vända på steken och återinföra det som gjorde serien så populär - plattformande i dess renaste form. Till viss del kan jag också konstatera att detta stämmer. Visserligen utspelar det sig inte enbart i två dimensioner - de första filmerna ljög en aning, men jämfört med de välgödda kalkoner som släppts efter #Sonic Adventure och fram tills det senaste #Sonic the Hedgehog är plattformsmekaniken bättre än på mycket mycket länge.

Varför kunde inte hela spelet vara så här?

Tyvärr stämmer detta som sagt bara till viss del, för precis som i det tidigare nämnda Adventure kommer du också här spendera mycket tid springandes runt på diverse platser och ställa frågor till lokalbefolkningen. Meningen med detta är förmodligen att framhäva handligen som går ut på att du måste placera de klassiska juvelerna för att återställa planeten till dess forna jag. Den onda Dr Robotnik har nämligen släppt loss en slumrande varelse som redan slitit planeten i stycken och hotar att förstöra den totalt om inte Sonic tillsammans med ett knippe både gamla och nya vänner ännu en gång kan rädda dagen. Om det verkligen har den effekten är dock ytterst tveksamt då berättelsen aldrig känns viktigt på något sätt eller vis.

Äventyrselementet är dock inte den värsta syndaren. Nej den stora missen är implementeringen av Werehog - den varulvsliknande krabat som Sonic förvandlas till när det blir nattetid. Då försvinner allt som har någonting som har med Sonic att göra och spelet blir istället en medioker (och då är jag snäll) och barnvänlig version av titlar som #God of War och Devil May Cry. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad utvecklarna hoppades att hela Werehog-konceptet skulle bidra med, för det enda det gör nu är att sänka tempot till ren snigelfart och få dig att längta efter de mer traditionella sekvenserna. Lägg därtill att du har möjligheten att "levla" både Sonic som Hedgehog och Werehog och du har en titel som försöker stå på alltför många ben när det hade klarat sig bäst på bara ett.

Sonic <3 Devil May Cry?

- Fungerar lika dåligt som det låter

Grafik- och ljudbilden är däremot två områden som det är svårt att hitta något att anmärka på. Sonic Unleashed får sin kraft från den egenutvecklade Hedgehog Engine och det märks att den är skräddarsydd. Spelet flyter på även i de mest hektiska scenerna och bitvis är det riktigt vackert. Musiken lever upp till seriens goda rötter men även om röstskådespeleriet är professionellt gjort kan jag inte önska annat än att Sonic aldrig öppnade munnen.

Min förhoppningar om ett Sonics återtåg grusades av Unleashed på ett brutalt sätt och jag kan bara förbanna Sonic Team för att de återigen slänger in element som helt enkelt inte hör hemma i serien. Så även om plattformsbanorna bidrar med ljuspunkter och presentationen håller mycket hög klass förtjänar det inte mer än en etta i betyg.

Skicka en rättelse