Nästan exakt två år har gått sedan japanreleasen av Tales of Xillia. Nu är det äntligen här, sprängfyllt av charm men kvävt av sina traditioner.

Jag hoppades verkligen att #Tales of Xillia skulle blåsa sockorna av mig, precis som #Tales of Vesperia gjorde för några år sedan. Jag ville bli förtrollad och hänförd. Jag såg fram emot att fastna i världen som målades upp och att behöva kämpa för att ta mig loss. Men inga sockor blåstes av under spelets gång. Den främsta anledningen till detta är att så mycket känns väldigt bekant. Det nöjer sig med att berätta sin historia om andedrivna massförstörelsevapen och krigstörstiga kungar, utan att på allvar utmana särskilt många konventioner.

Xillia är det trettonde kärnspelet i den långlivade Tales of-serien. Det märks.

Det betyder inte nödvändigtvis att berättelsen är dålig – tvärtom flätar den några gånger samman hjältarnas personliga öden med den övergripande konflikten på intressanta sätt – men den tenderar att ligga så nära redan etablerade mönster att det är svårt att bli riktigt engagerad. Det finns den spritt språngande galna sidoantagonisten och den mystiska kvinnan som tagit på sig att förstöra alla magiska apparater som är för farliga för människan att hantera. Tidigt i spelet ansluter även en erfaren krigare med grumlig bakgrund och ett hjärta av guld, som man likväl inte riktigt vet om man kan lita på. Jag känner igen alla dessa. När jag dessutom kan förutsäga vändningar i berättelsen långt innan de sker, bara för att jag känner igen strukturen från tidigare spel, tappar spelets narrativ lite av sin dragningskraft.

Ge det tid

Trots detta är Tales of Xillia vansinnigt charmigt, vilket är dess i särklass största styrka. Det tog ett tag innan jag fastnade för karaktärsgalleriet, inte minst eftersom flera av spelets antagonister är väldigt bleka, men efterhand visar sig i alla fall den lilla gruppen hjältar vara imponerande välskrivna. Speciellt i spelets andra halva fann jag mig ofta fnissa till för mig själv åt deras upptåg. Arketyper eller ej – på det stora hela är de fint utmejslade. Det beror mycket på att spelet är förvånansvärt bra på att balansera humor med allvar, eftersom det är i den balansen som de intressantaste karaktärer formas. Spelets roligaste radarpar har exempelvis även den mörkaste bakgrundshistorien, vilket ger ett välbehövligt djup till deras relation.

Striderna har en tyngd som sällan kommer fram.

Jag gillar Tales of-spelens rappa stridssystem överlag och i Xillia ligger fokus på att länka samman karaktärerna till stridspar, vilket ger en välkommen spinn på konceptet. Men när jag i slutet av spelet ställdes inför några riktigt svåra bossar, som gav en tillfredsställande utmaning, insåg jag hur tråkigt jag haft mot merparten av motståndet. Tales of Xillia är nämligen, på normal svårighetsgrad, fruktansvärt enkelt. Det finns ett djup i stridssystemet som uppenbarar sig i de svårare striderna, men eftersom det aldrig behövs några avancerade strategier mot lättare motstånd faller jag ofta tillbaka på ett bedövande tråkigt knapphamrande. För varför ska jag ens lära mig att blockera attacker när mina helare ändå aldrig tillåter att jag tar särskilt mycket skada? Varför ska jag bry mig om att bygga upp de allra kraftfullaste attackerna när de vanliga fungerar bra?

Efter ett tag börjar jag aktivt försöka springa runt den stora majoriteten av fiender. De stora öppna områdena förvandlas till långa transportsträckor, medan trängre utrymmen, där det vär svårare att undvika fiender, ofta reduceras till frustrerande jakter efter nästa storysekvens.

Xillia är ofta en jakt på de stora känslorna. Men trägen vinner.

Tales of Xillia är knepigt att sätta fingret på. Alldeles i slutet av spelet, precis innan jag begav mig av mot slutbossen, kunde jag gå runt och ta tag i alla ouppklarade affärer jag hade kvar. Det finns en hel del innehåll här och mycket av det handlar om att knyta ihop lösa karaktärstrådar. Visst finns det fortfarande handelsmän som behöver ha monster dräpta, men jag tillbringade huvudsakligen timmarna innan sista fajten med att låta de olika karaktärerna utvecklas. Under dessa timmar var min spelupplevelse till stor del skild från både huvudstoryn och stridssystemet, med full fokus på karaktärerna. Att det är detta som är min favoritsektion säger kanske en del om spelet.

För även om striderna och den övergripande berättelsen kanske inte är direkt dåliga, är de inte heller alltför engagerande. Men när det talande gosedjuret Teepo blir skrämd av en inburad wyvern och i sin rädsla biter sig fast i en annan gruppmedlems ansikte, och när denne sedan spenderar hela mellansekvensen med att vilt försöka få loss kramdjuret medan de andra fortsätter sitt samtal, kan jag inte undgå att skratta till. Då är jag kär, och då är mycket förlåtet.

mm ett minus kan jag tycka är att spelet aldrig blir särskilt svårt och jag tror inte jag en enda gång hade behov av att byta mellan olika länkade karaktärer en enda gång faktiskt. Men det finns tack och lov en del roliga extra "dungeons" där fienderna... 28/09 Japp, när man behöver utnyttja alla taktiker och olika attacker, byta länkpartners alltefter behov och generellt sett sätts under lite stress - då är systemet jättebra. (Således mitt plus.) Det är bara så sällan som det verkligen är nödvändigt. (Därav... 27/09 Stridssystemet i det här spelet är ju värt varenda krona. Särskilt när man kommer in i det en bit och man låst upp alla möjliga sorters artes och kombo attacker. Smack på rödbetan bara!!!! 26/09 Du tänker nog på Tales of Xillia 2, som släpptes i Japan förra året. Jag tycker att det verkar extremt osannolikt att PS3-Vesperia skulle lokaliseras för väst nu. Å andra sidan lokaliserades ju Ys: Origin till PC förra året, sex år efter att det först... 18/09 Tänker absolut skaffa detta! Sen om jag inte har fel så kommer Vesperia till PS3 EU nästa år? 18/09 Håller med helt. Dessutom är det lite synd att serien är så utspridd, med olika delar exklusiva för olika konsoler. Det, i kombination med att så få delar kommer till Sverige, gör det lite svårt att spela allt man vill. 13/09 Lite synd då det finns en hel del konsolspelare som gillar rpg i europa. 13/09 Tror inte det. Jag spelade det på 360. Det är ungefär som med Final Fantasy: de är fristående i de allra flesta fallen, förutom när det släpps flera spel inom samma värld. Med andra ord är Tales of Vesperia, Tales of Graces F och Tales of Xillia alla... 12/09 Fortfarande ingen questbook va? Hatar japanska rpg av den anledningen. Man kanske inte kan spela på ett tag, sen har man fan ingen aning om vad man ska göra... 12/09 Hur fristående är dessa spel? Kan man hoppa in i detta direkt eller bör man ha spelat till exempel Tales of Graces först? 12/09
Skicka en rättelse