#Wind Waker kämpade länge i motvind. Den prunkande, cartoon-aktiga övärld som föddes 2003 gick stick i stäv med den upphaussning som en demofilm ett par år tidigare hade piskat upp. För att inte tala om det mörka arvet #Majora's Mask lämnade efter sig. Det fanns förväntningar, det fanns krav.
Att då se en ung Link med ett dråpligt känsloregister i sitt minspel, som hämtat ur en tecknad film, kliva in i en celshadad värld bländad av ett varmt solsken, ja, det stack i ögonen på många. Det var ju inte så här det skulle vara. Ett barnspel? Ett illasinnat skämt mot fansen? Sålunda skapades öknamnet "Celda".
Men vinden vände för Wind Waker. Idag har den fräna kritiken sjunkit till samma havsbotten som så många älskade att segla över. Få minns häxjakten. Istället har nya minnen tagit vid och Wind Waker vuxit till en tidlös klassiker. Det är också en scenförvandling.
Därför är det smått absurt och rätt roligt att #HD-versionen skulle hamna i korselden för ännu en visuell diskussion. Om än betydligt mer sansad. Och den har handlat om ett himla bloom-filter, om att charmen förtas av den höga upplösningen. Men den är i allra högsta grad intakt, jag skulle till och med hävda att restaureringen är ljuvlig. Det nya ljuset får världen att skina starkare än någonsin, som om den vore helt ny. Havet har aldrig varit lika blått, gräset aldrig så grönt. Det är också en scenförvandling.
Det vackraste spelet
Det är sällan jag dröjer kvar vid det visuella på samma sätt. Men det är också väldigt sällan ett spel skapar en helt egensinnad stil. Långt efter jag slutat reflektera över hur många uttryck ett hav kan ha eller att man faktiskt ser vinden fara genom luften finns det detaljer att sluka med ögonen. Som de små dekuträden. De små liven ser egentligen likadana ut men genom att de hänger upp särpräglade löv på sina kvistar får de liv. Glada och sorgsna. Arga och nyfikna.
För att inte tala om Link. Jag vet inte hur du känner men jag har, nästan utan undantag, alltid tyckt att den grönklädde #Nintendo-hjälten varit rätt tråkig, ett tomt ark befriat från känslor. Men barnet i Wind Waker är någon helt annan. Trots att han aldrig yttrar ett ord är hans ansikte en ocean av uttryck. Han skiner upp när systern lånar honom sin kikare, han spejar andlöst omkring sig när han kommer till en ny ö och får något slugt i blicken när han ålar sig runt ett tungt bevakat torn.
Wind Waker är mästerligt på att väcka raka, rena känslor. Det är det stora äventyret personifierat, även om det inte är särskilt konstigt att äventyrslustan väcks i en saga som handlar om att leta efter skatter och upptäcka nya horisonter. Men givetvis är Wind Waker i grunden ett klassiskt Zelda. En jakt på pusselstinna tempel, en fjärdedels hjärtbitar och älvor på burk. Det är på gott och ont.